Det är lite lustigt. Varje gång som jag ska få köra en ny bil så är jag ganska förväntansfull. –Som förra vintern: Jag och en arbetskamrat skulle på ett möte och vi tar hans nya BMW. –Du får köra för jag måste skriva en rappport, sa han.
–Yes!
En alldeles ny bil!
Bra värme, värme i sätena, imfria rutor, inget skrammel: Härligt!
Då vi svänger in på en annan väg skiftar väglaget och jag gasar på för att känna hur halt det är. –Inget händer utom att motorn stryps och en varningslampa börjar blinka "Achtung - achtung Det är halt" står det på en display. –Jotack, jag kan se det, men hur halt det är, det får jag inte veta.
Senare på dagen sjunker temperaturen och väglaget ändras igen. Glansis och moddsträng. Hälften av medtrafikanterna ligger i diket. Den andra hälften kör jättesakta, men vi har en tid att passa så jag kör om. På väg tillbaka till min fil får jag ett litet kast i moddsträngen. Jag är beredd och parerar tidigt: Det är nu som en osynlig passagerare kastar sig över mig och vrider på ratten.
–Jag och bilen har parerat sladden samtidigt och vi får en riktigt otäck retursladd.
Kalla kårar går längs ryggen på mig; och medan jag och antisladd-systemet kämpar mot varandra för att få kontroll över bilen så vrålar jag: –Nej du biljävel; här är det jag som kör!
Min coola kollega tittar upp från datorn, ler och säger: –Du gör fel. Det är meningen att man ska hålla händerna för ögonen och skrika.
När jag var 18 år stötte jag på en läcker brutta. En sen vinterkväll när jag skjutsade hem henne i min 2-takts Saab så fick vi ett kast i snön. Gullan skrek i högan sky och kastade sig över mig (inte på det bra sättet) och drog i ratten. Situationen ordnade sig till slut men mitt intresse för Gullan svalnade där och då. Hon fick aldrig mer åka i min bil.
Idag klassas Gullan som ett säkerhetssystem.
Jag är fortfarande inte intresserad.
BMW: När du älskar att vaddå sa du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar