Det där med att åka tåg är inte min grej. Att åka från en plats där man inte är, till en plats dit man inte ska, på en tidpunkt som inte passar. Dessutom tycks tågen ofta vara försenade när jag ska åka med dem. Dyrt är det också.
Ska man däremot till kungliga hufvudstaden på tjänsteförrättning så kan det vara skönt att slippa leta efter adresser och parkeringsplatser, och om någon annan betalar tågbiljetten så kan man utnyttja tågets fördelar. Till exempel så kan man jobba medan man färdas; eller titta in på folks bakgårdar. Framsidan av husen verkar oftast vetta mot en bilväg, och där är det ordning och reda, men järnvägen löper ofta på Sveriges baksida så att säga. Ett perfekt tillfälle att kolla efter gamla Traktorer, Amazoner och VW-bubblor alltså. En och annan gammal Cheva pickup såg jag också. Det är faktiskt rent otroligt så mycket gammalt skrot som står och dräller på folks bakgårdar. Mitt hjärta stannade dock för ett kort slag när tåget susade förbi bilden nedan. Jag såg samlingen av bilar på håll, i ett litet ögonblick, men hann registrera Chrysler-bilar från 57/58, 60/61 samt 62. Min kollega fortsatte att prata om något helt ointressant rörande det där mötet som vi var på väg till. Under tiden försökte jag helhjärtat att sortera intrycken och att orientera mig. –Var är vi? Och: Hur hittar jag tillbaka via bilväg?
En tid senare hade jag ett annat ärende i närheten och passade på att köra en omväg för att kolla på bilarna, och mycket riktigt: Sju Chrysler-bilar från mina favorit-år, varav en stationsvagn en cabb, och en tycktes vara av 300-modellen. På ett fält. På Sveriges baksida. Där tågen går.
Swoosh. Denna syn blixtrade till utanför tågfönstret.
Kroppen glömde för ett ögonblick att både andas och pumpa blod.
Om man zoomar in kan man se spännande fenor härstammande från Virgil Exners tid som designchef på Chrysler. Mums filibabba!
