Bilen som alla gillar

Det här är lite ovant för mig. Ni förstår; förut har det alltid talats negativt om alla mina bilar. Min "risiga bubbla" var egentligen en Volvo PV. Saab tvåtaktaren omtalades som "gammal veefyra". Den bruna färgen på V4-an, å andra sidan, kallades "bajsbrun", förutom en gång då min far olovandes lånade bilen. Den gången var det en äldre herre som fick syn på "den fina, röda Saaben" och bestämde sig för att föraren av den bilen nog var en lämplig ägare till hans Saab 93B. Min -57a Ranchero kallades "epan". Vauxhall Viva GTn –Raggar-kadett, och så vidare.


Nu åker jag runt i en riktig raggarbil. Amerikansk. Tvåsitsig. Nittontumshjul och inte minst: Bordellinredning i röd plysch. Det är naturligtvis A-Forden som jag skriver om, för även om den alltid, utan undantag, kallas för T-Forden så är det i positiva ordalag. Folk älskar den bilen. "Den är ju som ny" utbrister de allt som oftast. Första gången som jag hörde det var jag övertygad om att de drev med mig, för den är sliten och bulig och lacken faller av i sjok, men det tycks folk inte se… Underligt. 


Folk kommer alltid fram och snackar om bilen och det är oftast jätteroligt, men eftersom jag använder den som bruksbil vid gott väder så kan jag ibland få ofrivilligt långa lunchpauser. 
En gång var det faktiskt en gammal farbror som sprang ikapp bilen, hoppade upp på fotsteget och stack in huvudet i kupén, allt medan jag körde! Han snackade en hel massa och väldigt fort så jag stannade och lyssnade på honom ett tag. Sammanfattningsvis så konstaterade han att jag är en mycket lycklig man, och det har han ju rätt i. Sen stapplade han iväg åt samma håll som han kom från.


I veckan kom det lokala annonsbladet ut. Det är ett av de där bladen där de har klämt in lite redaktionellt material mellan alla annonser. I en artikel om träffen Åkdon & Termos visas en stor bild av mig och min A-Ford. Av alla 300 fordon som var där så fastnade fotografen för just min A-Ford. –Bilen som alla gillar.


–Och jag som inte ens tvättat den sedan jag tog fram den från vinterförvaring…

Åkdon & Termos September 2011

Förra tisdagen var jag på säsongspremiär av Åkdon & Termos; i Leksand ska jag väl tillägga eftersom träffen numer även hålls på andra platser i landet. 

Avslutningen förra året var inte alls lika solig och rolig, men här kommer i alla fall bilder på några av de som var modiga nog att trotsa vädrets makter.

Borgward Isabella

Chevrolet Chevelle 1970

DeSoto Sportsman1958

Ford Torino GT 1970-71

Plymouth Satellite 1965

Denna "HPD" fick många att klia sig i huvudet och var samtalsämnet för kvällen. Det är alltid roligt att försöka att identifiera vilka delar som har använts.

Åkdon & Termos

I tisdags var det säsongspremiär för Åkdon & Termos. Vädret var fint och det kom visst tvåhundrasextio-någonting åkdon. Gräsplanen vid gammelgården i Leksand var proppfull! Tydligen var det fler än jag som längtade ut på träff efter en lång vinter. Håll till godo med några bilder.

Många åkdon. Mycket folk.

En bull-Ford coupé är aldrig fel…

…inte en trettiotvåa rod heller.

2 stycken -60 Pontiac på samma lilla lokala träff!

En -33a Ford Coupé inklämd mellan två Corvetter. Forden såg i alla fall ut att ha kaross av plåt.

Plötsligt blev jag utmanad på kameraduell…

Firebird från mitten av sjuttiotalet. Komplett med "Screamin' chicken" -dekal.

Anders var där på sin Monark Albin och förklarade varför man ska ha en vit halsduk. Tydligen var det en trofé för engelska bikers, som de fick bära när de kört "ton-up", alltså över 160 km/h. Inte lika svårt att uppnå idag som då. Förutom på en Monark Albin kanske…

Riktigt gamla folkvagnar har blivit löjligt dyra. Denna var jättefin.

Den här Amazonen blev ombyggd på den tiden när jag fick körkort. Jag har alltid tyckt att den ser gräslig ut, men idag är jag lite glad att den finns kvar i oförändrat skick. Det är väl ett utslag av någon slags pervers nostalgi.

Fabrikör'n är en kreativ man och en av eldsjälarna bakom Åkdon & Termos. (Det är han med megafonen, på flaket av Cheva pickuppen). Till årets premiär hade han inte bara knåpat ihop en ny sångtext till "Den blomstertid", han lyckades dessutom att få alla att sjunga! –Imponerande!

Jasså, kan du sån't!

Ibland börjar grannar och arbetskamrater att visa uppriktigt intresse för något av mina fordon. –Eller kanske har vi redan pratat klart om vädret… Hur som helst, när man berättar vad som är gjort åt åkdonet kommer ibland kommentaren: "Jasså, kan du sån't"! –och genast förstår jag att de tror att jag kommer att svetsa fast bakre hjälpramen, byta koppling, renovera bromsarna och löda ihop motorstyrningen i deras -01'a Mitsubishi. 
För ett par hundra spänn.
Mitt svar blir "Nää, det kan jag faktiskt inte", även om vederbörande klart och tydligt kan se att jag faktiskt kan såväl svetsa som löda och skruva. 


Saken är den att i kommentaren "Jasså, du kan sån't" ligger det alltid en tidsfaktor. 
Att "kunna" något står alltid i relation till nedlagd tid. Man måste kunna lösa problemet inom en rimligt tidsram till en rimlig kvalitet. –Och jag kan faktiskt allt bara jag får tillräckligt med tid på mig. Och om jag inte kan, så kan jag lära mig. Återigen: Förutsatt att jag har tiden till det.


Sen var det frågan om "rimlig kvalitet". 
Vansinnigt tråkigt. 
Bra och snyggt ska det vara. Svetsat, riktat, slipat, polerat. Lackerat, förzinkat eller förkromat. Inte bara fungerande. 
Som min salig mormor brukade säga: "Alla kan se resultatet men ingen kan se hur lång tid det har tagit". Det är det som är så himla skönt med "hobby-mekning"; att jag inte behöver prestera något under en viss tidsrymd. Om jag vill sitta på min pall och dricka en pilsner medan jag funderar på vad nästa steg i renoveringen blir, så kan jag göra det, –och jag har inte den minsta lust att sitta och titta på någons hopplösa andrabil.


Ni vet var ni kan finna mig.