tisdag 23 maj 2017

Volvo 850/855 Säljes!

SÅLD!

Jag säljer denna åt en kompis som bor utomlands, så jag vet egentligen inte mycket om bilen.  Bilen är dock registrerad på mig så att ägarbytet kan ske utan konstigheter.
Jag har kört bilen dagligen under några veckor och den verkar funka bra. Har kört mellan Stockholm och Dalarna med den utan problem, samt en hel del lokala turer.

Volvo 850/855 SE. 1996 års modell. Drag, motorvärmare, stereo. 29000 mil. Sommardäck (hyggliga) och dubbade vinterdäck (bra däck på rostiga fälgar). Ful i lacken och ett stort rosthål på vänster framskärm, men bilen går kalasbra på vägen utan skrammel eller vibrationer. Besiktigad till sista November. Skattad till December. 

Denna bil går under namnet "Pundar-Volvon" i familjen, på grund av hur den ser ut, men låt dig inte avskräckas av det. Den går fin-fint och är i ett skick som gör att man kan lasta byggmaterial och verktyg i den utan att få dåligt samvete. Vill du återställa denna till fint skick så har du en livstidsuppgift. Om du däremot vill ha en billig, besiktigad slitvarg, ungdomsbil, andrabil, semesterbil, hantverkarbil, vinterbil eller reservdelsbil så är kanske detta bilen för dig. Den är faktiskt riktigt blank i lacken… när det regnar. Det är ju något att glädjas åt när den svenska sommaren visar sig från sin allra fuktigaste sida.
OBS! Ren på bilden. Det blir inte bättre än så här.

Det som är mest negativt är att batteriet laddar ur om bilen står några dagar, men det sitter en batterifrånskiljare på batteriet, så jag har skruvat ur den varje gång som jag har ställt bilen för dagen, och har inte haft några problem. Avgassystemet läcker lite och en hjulbult har gått av. Tändningslåset kan glappa lite ibland så att man måste göra flera försök att vrida nyckeln, men det har bara hänt mig en gång under de veckor som jag har kört bilen.

Har tänkt 7.500 spänn för den eftersom den är besiktigad så länge, men jag är öppen för bud eller roliga bytesförslag. Skambjuder du eller är helt ute och cyklar i din bytesiver så kommer ditt bud/bytesförslg att premieras genom att publiceras här på bloggen. Och –Ja, öl är en gångbar valuta i denna affär.

Ring: 070-310 60 66
Mail: chrestian@kosmopolit.com


850 SE 2,5 Smaka på den beteckningen! Denna bil har sått avund i bostadsområdet en gång i tiden.
Drag och matta baklyktor. Extra reflexer medföljer. Går mycket bättre än den ser ut. Det är nog tur det.



Denna eminenta vagn är utrustad med icke mindre än tre (3) navkapslar. Det som ser ut som en stor repa på bakskärmen är faktiskt en reflektion. Jag trodde inte att en så matt yta kunde reflektera något över huvud taget.

Rostfri reservhjulsbalja måste ju vara ett försäljningsargument!

Riktigt reservhjul medföljer, och märk väl: Det har Pirellidäck som är helt oanvänt. Bara en så'n sak!

Originalverktyg som ser oanvända ut. Det är väl inget som någonsin har gått sönder på denna kvalitetsvagn.

Generös lastutrymme i oömt skick. Längst upp på baksätet finns det fiffiga nät som man kan fästa saker i lastutrymmet med. Tror jag. Annars är det något slags bondageverktyg.

Dubbade vinterdäck medföljer
Brunt är ju egentligen en ganska snygg färg.

Bra mönster och dubbar. 
En liten rosbubbla på framskärmen. Det går säkert att polera bort.



Strunt i att lampan har trillat loss. Den lyser ju!


Låt dig inte luras, det som ser ut som trä är i själva verket äkta plast!

Väl inslitna säten även bak

Rymligt och oömt. Sätena är busenkla att fälla.

Höjden av elegans 1996.

Inbjudande och bekväm förarmiljö. Eller… Bekväm i alla fall.

Där sätet har spruckit i sömmen kan man se att det faktiskt är gjort av äkta läder.

En ny hjulbult. Som en oas i öknen.

Batterifrånskiljare. Eftermonterad extrautrustning.

Fackmannamässig installation: Snabbkopplingen för batteriladdaren sitter enkelt åtkomlig utan att man behöver öppna dörrar eller luckor.

DOHC i maskinrummet. Något att imponera på grannarna med?

Om man tittar noga kan man hitta en eller annan lackdefekt
Något enstaka stenskott kan förekomma.

Strålkastartorkare/-spolning funkar inte. Säkert bara en trasig säkring.

Motorvärmare finns. Kupéuttag finns. Motorvärmarkabel saknas.

Nya vindrutetorkare från Biltema. –Påkostad bil!

Bilen tjatar en del om att den vill ha service. Alla andra lampor slocknar som de ska.

torsdag 30 mars 2017

Slipa rost. Sammanfattning

Det första inlägget som jag gjorde i detta ämne blev ganska omfattande, så jag redovisar mina konklusioner här.

1. Renlighet. All gammal rost måste bort. Tyvärr är det ju i kanter och skarvar där rosten är som svårast att få bort som den lättast får fäste. Sandblästring är det bästa sättet att få en helt ren yta, men inte ens sandblästring kommer åt all rost. 

2. Det finns inga mirakelmedel. Riktig billack är det som gäller, men lekmän får oftast hålla till godo med sprayburkar. När detta är sagt så håller faktiskt några av mina sprayburksfläckar riktigt bra.

3. Appropå mirakelmedel: Biltemas rostätare har faktiskt funkat riktigt bra för mig! Applicera enligt bruksanvisningen och lacka över.

4. Rostskydda med tunt rostskydd från baksidan när du har lackat klart. Jag använder linolja. Biltema har en som är billig och bra. Linolja är hydroskopisk vilket betyder att den blandar sig med vatten. Detta är bra eftersom eventuell fukt inte kapslas in och kan fortsätta att rosta. När allt vatten sedan har avdunstat härdar oljan till ett starkt skydd. Linolja har dessutom väldigt "små" molekyler så att den tränger in väldigt bra.

Länk till det första inlägget: http://fredagsbilen.blogspot.se/2012/04/slipa-rost.html

tisdag 20 december 2016

Sortera

Man måste vara noga när man tar isär gamla bilar. Därför har lillebror köpt in märkpennor och plastpåsar. Sen är det bara att stoppa alla skruvar i påsar och märka upp. Som alltid är det viktigt med att använda logiska namn så att det inte blir någon förväxling när kärran ska sättas samman igen.



söndag 18 december 2016

Amazonen flyttad

Vi har gjort en egen flik för vårt gemensamma Amazonprojekt. Klicka på länken "Amazon -67" här ovanför för att läsa det senaste. Vi låter de gamla inläggen ligga kvar på båda ställen, men alla nya inlägg rörande Amazonen kommer att hamna under fliken ovan.

fredag 7 oktober 2016

Uppföra sig som folk

Foreign visitors: There may or may not be a translation button to the right, depending on which device you are using.


En jobbarkompis delade ett roligt klipp på Facebook, där en AMG-Merca provocerade poliser och sedan körde ifrån dem. Bilen hade ett härligt ljud, något som både jag och jobbarkompisen uppskattar, och jag och han delade positiva kommentarer. En annan jobbarkompis tog dock illa vid sig och fördömde beteendet (vilket naturligtvis är helt oansvarigt) och frågade vad vi har emot polisen som finns till för att ”hjälpa oss”, som han sa. Jag har inget emot polisen sa jag, bara de uppför sig som folk. –Vaddå som folk, har de gjort något olagligt då? –Nää, fick jag lov att erkänna, ”inget olagligt”. –Då så, sa den rättrådige arbetskamraten, och diskussionen var avslutad och jag och Tony var offentligt satta på plats.

Farsan fick stora snurren och betalade 17.000 spänn för en Amazon. Den var i och för sig riktigt fin och seriöst trimmad, men det var ändå stora pengar för en Amazon i slutet av åttiotalet. Bilens specifikationer imponerar dock fortfarande; sänkt med breddade originalfälgar och uppdaterade krängningshämmare, fjädrar, stötdämpare. 2,15 liters B20 med ”steg 3 topp”, H3 kam. Smidd, balanserad och dubbla Weber. tvåfyrtio-låda och diffat. Ett klassiskt koncept och en riktigt rolig bil med 145 hästar på bakhjulen. Just den här dagen hade jag lånat bilen och var på väg att skjutsa hem två bruttor från en kompis. Jag närmade mig en t-korsning för att köra ut på riksvägen. Det kom två bilar från vänster, men eftersom de var långt borta och jag hade fri sikt över åkrarna så rullade jag bara ut, utan att stanna vid stopplikten. Jag hade accelererat upp till maximal lagstadgad hastighet i god tid innan den första bilen kom i kapp mig och jag gick ut på vägrenen för att släppa förbi. Sen återtog jag min plats i körfältet eftersom jag närmade mig ett vägarbetsområde. Bil nummer två hade dock väldigt bråttom och lade sig så tätt bakom att skuffluckan på Amazonen skymde strålkastarna på den följande bilen. Jag vågade inte bromsa i den lånade bilen utan brakade in i vägarbetsområdet betydligt fortare än de lagstadgade 30 km/t. Geggan skvätte vida omkring och fjädringen bottnade när den stackars Amazonen studsade över potthål och gupp i den uppbrutna vägbanan. Den mörkröda Saab 9000 som låg bakom mig gnuggade fortfarande nästan sin kofångare mot nummerplåten på min lånade bil. En flera centimeter hög asfaltkant avslutade biltortyren med dunder och brak. Väl uppe på asfalten igen slevade jag i tvåan och trampade fullt. Bilen satte sig på bakhjulen och strax var jag förbi trafikkoner och vägarbetsskyltar och låg åter i laglig hastighet och på vägrenen för att släppa förbi vad jag trodde var en stressad små-direktör. Det var ju mest folk som var stressade och ansåg sig som lite bättre än oss andra som körde Saab 9000 och Volvo 850 på den tiden.
Saaben kom som ett skott bakifrån och bromsade hårt framför mig med en stor röd spade ut genom passagerarfönstret. Fan också. Jag var redan irriterad för incidenten med vägarbetet, men insåg att detta var inte rätt tillfälle att diskutera något. Jag är nämligen långhårig och vet vad som kan hända när man ”käftar emot” polisen, så: Andas djupt. Koncentrera dig på att svara så korrekt som möjligt, helst med ja, eller nej, för då har man i alla fall 50% chans att svara rätt.
Standardprocedur: En myndig polisman närmar sig bilen. Ruta ner. ”Körkort”. ”Varsågod”, sen: ”Sitt i våran bil”. Civil-Saaben står framför Amazonen och jag låter mig lydigt sättas i baksätet. Först blir jag ignorerad i vad som känns som en evighet, sen en massa frågor med hög, myndig röst, han skriker nästan frågorna, vad jag heter, vart jag är på väg och så vidare. Jag svarar så lugnt, tydligt och korrekt som jag kan. ”Är det din bil”? skriker han nästan till mig –Nej, säger jag, ”den tillhör min far”. Polisen tvekar en millisekund, bara tillräckligt länge för att jag ska förstå att hans världsbild ruckades, för här har de stoppat en långhårig slyngel på 19 år i en trimmad Amazon. En hårt kriminellt belastad individ alltså, som måste sättas på plats ordentligt, och så tillhör ”vapnet” hans pappa… Samma höga röst: ”Kan du registreringsnumret”? –Nej säger jag. Polismannen vänder sig om mot mig så att vi är öga mot öga, sen vrålar han: ”MEN TITTA EFTER DÅ DIN JÄVLA IDIOT”. Jag vänder mig om i sätet och läser registreringsskylten på Amazonen, sen vänder jag mig framåt igen, tar av mig glasögonen och torkar bort polisens saliv ur mitt ansikte med skjortärmen. ”Skriv under här”, jag får en blankett och gör som de säger. Nu börjar den långa genomgången om hur illa jag ligger till. Jag har kört för fort och vårdslöst, genom ett vägarbetsområde dessutom. Jag har inte bara ignorerat stopplikt, jag har även tagit t-korsningen i 130 kilometer i timmen. Det är troligtvis en massa fel på bilen också. Allt detta ska de skriva i sin rapport, och de ska dessutom skriva till Vägverket för att försöka att få mitt körkort indraget och om inte det lyckas ”så ska vi ha ögonen på dig, för förr eller senare gör du något så att vi kan ta ditt körkort”. 
Polisen tycker alltså inte om mig, och det är personligt.
Dock är det något av en merit att ha tagit en nittiograders sväng i en korsning i 130 km/t. Med en Amazon. Det finns tydligen skriftligt dokumenterat i en polisrapport. Dessutom måste jag vara länets mest laglydiga person eftersom de inte har lyckats ta mitt körkort ännu, tjugosex år senare, trots att de ”har ögonen på mig”.
Brottsrubriceringen blev trots allt som jag gjort mig skyldig till endast "Ej uppmärksammat stopplikt".

Jag var upprörd. Jag blir faktiskt fortfarande lätt skakis när jag skriver detta, men ingen lyssnade på mig. Ja-ja, sa ”vuxenvärlden” och jag kände att ingen riktigt trodde på mig. Polisen är ju där för att hjälpa oss, eller hur.
Vi som var långhåriga och körde Amazon på åttiotalet tillhör tyvärr inte gruppen ”oss” utan vi är ”dom”. De som bär sitt brottsregister från huvudet och ner över axlarna. Det är ju lätt att fånga kriminella när det syns så tydligt.


Ett par år senare fick i alla fall min mor se hur det går till. Lillebror pluggade på annan ort och hade blivit sjuk. Tåget tog honom halvvägs hem där han missade ett anslutande tåg. Nu satt han på järnvägsstationen i Borlänge med feberfrossa. Kunde jag hämta honom undrade vår mor. Självklart kunde jag det, så jag och mamma åkte iväg i snöoväder med min Saab V4. Nästan framme i Borlänge blev det stopp. En lastbil hade fått sladd på krönet av en backe och vägen var blockerad. Vi stod nedanför backen och väntade. Det var halt. Faktiskt var det så halt att en lastbil som stod parkerad plötsligt började glida i sidled. Då och då kom det några bilar från andra hållet, så efter att ha väntat ganska länge gick jag och mor fram till en polisman och förklarade vårt läge och frågade om det var möjligt att ta sig förbi olycksplatsen. –Ja, om du har en personbil kan du komma förbi, men vänta… sa han och svarade på ett anrop i sin walkie-talkie. Eftersom vi är finkänsliga så tog jag och min mor några steg åt sidan och väntade, som han sagt till oss. Ett långt tag gick och vi väntade, och väntade. Polismannen tog ingen notis om oss där vi stod några få steg vid sidan av honom. Polisens radio sprakade så småningom igen och vi hörde honom säga: "Det går bra, det är ingen härifrån som ska igenom". Jag och mamma tittade frågande på varandra. Strax började trafik rulla nedför backen. Efter att kön med bilar kört förbi och han fortfarande inte tog någon notis om oss gick jag åter fram till honom. ”Ursäkta”, sa jag, ”finns det möjlighet att vi kan komma förbi”? –JAG HAR JU SAGT ATT DU KAN ÅKA FÖRBI OM DU HAR EN PERSONBIL DIN JÄVLA IDIOT, skrek han åt mig. Nu blev jag irriterad. Jag såg honom i ögonen och sa: Då åker jag. Sen tillade jag: ”Eftersom jag har en framhjulsdriven bil så kommer jag att backa uppför backen, om du har något problem med det så får du säga till nu”. Sen vände jag på klacken utan att vänta på svar. Jag satte mig i bilen tillsammans med mamma som halvt chockad utbrast ”Men vilken otrevlig typ”. Vi vände bilen och jag backade uppför backen. De gamla, hårda däcken kämpade om fäste och jag bad en tyst bön om att inte behöva åka ner igen och tappa ansiktet, samtidigt som jag med fjäderlätt högerfot nätt och jämt fick bilen uppför den brantaste delen av kullen. När marken blev plattare kunde jag få lite mer fart, men det var fortfarande motlut. Jag ser lastbilen och öppningen som jag ska igenom, poliser spridda på området, jag siktar och trampar gasen i botten samtidigt som jag vrider ratten hårt åt höger, fronten på bilen sladdar runt 180 grader och bilens rörelseenergi riktas framåt. Jag drar i tvåan och siktar på öppningen mellan lastbilen och vänstra diket. Full gas. V-fyran vrålar ur det hemsnickrade trimsystemet. I ögonvrån ser jag en polis huka sig och fingra på hölstret. Vi är förbi och jag accelererar hårt därifrån. Under flera kilometer sitter vi tysta med blicken i backspegeln men ingen tycks följa efter. Det är mörkt. Det snöar och vi är ensamma på vägen. ”Det där gjorde du jävligt bra” säger mamma. Hon som aldrig svär. Det är de enda ord som yttras i bilen innan vi träffar brorsan.

Gjorde polisen något olagligt? Nej, troligtvis inte. Uppförde de sig som folk? Inte enligt mitt sätt att se, men de är ju där för att skydda "oss".
Tyvärr tycks jag tillhöra gruppen "dem".
Vi tog en lång omväg för att komma hem.


Vad ser polisen egentligen när de tittar på ett körkort? Något annat än vad jag ser?

fredag 22 juli 2016

Ghost Rider?

Det är då som själva fan.
Är jag osynlig?
Eller kanske är jag redan död. –En vålnad som vägrar förstå vad som har hänt och som planlöst vandrar, eller i det här fallet, kör sin hoj på jorden.
Det skulle förklara en del.

Jag älskar min motorcykel. Under förutsättning att man kan älska ett ting såklart. Ändå körde jag bara 30 mil förra sommaren. Trettio ynka mil! Löjligt. Riktiga bikers kör trettio mil innan frukost. Men trots att jag bara körde så kort sträcka så hann jag ändå med att utsättas för två incidenter där andra trafikanters dumheter försatte mig i fara. Jag säger inte att jag själv är ofelbar, för det vet jag att jag inte är, man är bara så förtvivlat utsatt på en tvåhjuling.
Tänk dig scenariot. Jag kommer körande på en 40-väg (i 40 km/t). Där står en röd Toyota på en sidoväg till höger. Farbrorn vid ratten har väjningsplikt och väntar på att jag ska passera. Vi har fan i mig till och med ögonkontakt. När jag kommer riktigt nära kör bilen ut. Mitt framför mig. Vi har fortfarande ögonkontakt medan jag bromsar för glatta livet. Jodå.
Hur går sån't till? 
Vad händer med folk som gör sådana saker?

Nästa incident var en Porsche Cayenne som skulle köra om en cyklist. I en dold vänsterkurva. Självklart höll SUV-en ett ordentligt avstånd till cyklisten, men där kom jag från andra hållet. Återigen i laglig hastighet. Faktiskt. Jag hade ingenstans att ta vägen och hade fått ner hastigheten på hojen längst ut på asfaltskanten så långt till höger som jag kunde komma utan att hamna i diket, när Porschen svepte tätt förbi mig och försvann. Denna situation är mer förståelig än den förra, men helvete så stora de där SUV-arna är när man stirrar rakt in i grillen på dem.

Igår hände det igen. Jag har fortfarande inte kört slut på en enda tank bensin, så jag har inte direkt nött ut hojen i år heller. Jag hade ett ärende att uträtta och jag valde småvägarna för att undvika den värsta trafiken, men nu har hastighetsbegränsningarna sänkts till 40 km/t på många av de vägarna och det tar ju en evighet att komma fram om man ska vara laglydig. Därför var jag hänvisad till landsvägen och semestertrafiken för att hinna tillbaka i tid. Eftersom det var riktigt mycket trafik så lade jag mig snällt i kön som körde 90 och försökte inte ens att köra om. Jag närmade mig rastplatsen i Leksand där en husbil stod och väntade på att köra ut. Jag noterade den potentiella faran, på rutin och gammal vana antar jag. Ändå blev jag helt kall längs hela ryggen när bilen framför mig hade passerat husbilen och densamma körde ut. Mitt framför mig. Jag körde i nittio. Rakt mot en vit ladugårdsvägg. Jävlar va' jag bromsade. Och bromsade. Och bromsade. I en halv evighet, med högerhanden krampaktigt om bromshandtaget och foten på bakbromsen. Släpper fotbromsen för att räta upp cykeln som har börjat sladda. Bromsar, släpper igen för att häva nästa sladd. Bromsar igen, och kommer till slut ner i samma hastighet som husbilen, med en meter till godo. Puh, tänkte jag. "Det var ju lugnt. En hel meter". Föraren av husbilen hade såklart upptäckt mig där jag brottades med min gamla sjuttiofemmans Honda 750 Four med skrikande däck. Självklart är hans (eller hennes) reaktion att bromsa. Normal reaktion, javisst, men inte så ändamålsenlig i sammanhanget.

Husbilen blinkade efter ett tag åt höger och höll sig så långt till kanten som den kunde. Kanske för att visa att han/hon på något sätt bad om ursäkt, fast troligtvis gissade de väl att jag hade kommit i överljudshastighet eftersom de inte (?) hade sett mig. Jag passerade och accelererade hårt upp till nittio igen samtidigt som jag gav dem fingret över axeln. Jag tror faktiskt att det var berättigat av situationen.

Efter en stund kom tvivlen och självförebråelsen: Hade jag gjort vad jag kunde i situationen? Kunde jag verkligen inte ha bromsat snabbare? Det tog ju faktiskt halva eftermiddagen att få ner hastigheten. Hade jag sett att jag skulle klara situationen och tummat på den där sista metern som jag hade till godo?

I dag passerade jag samma plats i min bil, och sa till min sambo som satt på passagerarsätet att; "här är mina bromsspår". Sen höjde jag blicken och såg utfarten från rastplatsen. Återigen gick det kalla kårar längs ryggen på mig. "ÅH-FY-SATAN" var det så nära? Jag tvivlar på att jag hade kunnat stanna bilen med fyra hjul och ABS-bromsar på den sträckan. Tro mig; en gammal Honda sjufemti kan inte stanna snabbare än vad jag gjorde den dagen. Adrenalinpåslaget gjorde troligtvis att situationen kändes så mycket mer intensiv, och att jag tyckte att jag bromsade och bromsade och bromsade, i vad som tycktes vara ett kalenderår.  Det som räddade mig var troligtvis att jag redan hade identifierat husbilen som en potentiell fara. 
–Tro mig, vissa trafikanter har varningsljus som Las Vegas i juletid på en gammal motorcyklists mentala radar. Jag vet egentligen inte varför det är så, detta var ju bara en husbil liksom alla andra.
Kanske utvecklar man ett sjätte sinne.

Eller också är det för att jag redan är död.


Där ligger mitt nya däck utgeggat


Det går inte så bra att se arg ut. 
Det är nog helt enkelt för kul att köra motorcykel.

fredag 17 juni 2016

Sidospår

Samtidigt, i ett annat garage står den trasiga printern som jag lovade min mor att köra till återvinningsstationen.


Hej lille vän ska vi leka doktor…


…doktor Mengele.


Man känner sig lite som när man var 8 år och tog isär sin första radio. Alla skruvar som syns skruvas ur.


Printern innehåller två motorer och det går bara två sladdar till varje. Det här verkar ju nästan lite för lätt!


Så där. Bara de mekaniska bitarna kvar. Axlar med rullar som snurrar. Precis vad mitt garage behöver just nu. Jag lödde ihop sladdarna från den ena elmotorn med sladdarna från transformatorn…


…sen stoppade jag några nävar blästersand och några skruvar i olika stadier av förfall, i en gammal färgburk som luktar melon.


Kolla! Det blev en trumlare!


Efter ett ha skramlat runt i burken i ett par dygn börjar småbitarna se skapliga ut. Tidsågången för själva bygget var blygsamma en och en halv timme.