Hirohata Mercury

Jag kan inte hålla mig längre. Trots att det varit töväder här och jag backade ut A-Forden för första gången sedan hösten (jag hakade på batteripolen och vred på nyckeln, och den startade direkt!), och trots att det finns massor kvar att berätta om auktionsveckan i Scottsdale, så måste jag berätta en annan liten grej. 


Tidningen, Bilsport Classic, ringde till farsan och sa att de behövde en bild av Hirohata Mercuryn, eftersom den bilen kommer till Elmia i Påsk. Kunde han ställa upp och plåta den i Kalifornien? (Vi skulle ändå till Grand National Roadster Show) Efter några samtal vände han sig och frågade om det var OK att åka till Kalifornien en dag tidigare för att fota Hirohata Mercuryn? –Vänta lite. Ge mig två nanosekunder till att tänka igenom detta noga; javisst! Såklart!
Herregud. På "tu man hand" med Hirohatan liksom! 
Jag kunde ha suttit ensam på parkeringen i en vecka för den chansen.


Några dagar senare och GPS-en säger att vi har två hundra meter kvar. Den karaktäristiska färgen Sea Foam Green syns på lång väg och jag hojtar "Där är den" trots att jag inte riktigt har sett bilen. Hjärnan är liksom inställd på "Hirohata". 
Mycket riktigt. Vi ser bilen men håller oss lite i bakgrunden eftersom en annan kille fotar och pratar med ägaren. Så småningom frågar jag killen om hans "Customs illustrated" t-shirt. Har han möjligtvis anknytning till den tidningen och känner han holländaren Rik Hoving som ska gästa deras utställningsbås på GNRS? –Det är jag som är Rik, säger han. 
Jag och Rik har haft kontakt på nätet för några år sedan och vi konstaterar att världen är bra liten. Han är förresten en lika trevlig prick i verkligheten som på nätet.


Hirohatans ägare Jim McNeil och hans fru är också riktigt trevliga prickar. Han köpte bilen 1959 och har behållit den sedan dess. Renoveringen som han har gjort håller riktigt hög klass och handlar lika mycket om konservering som renovering. Denna bil är som den var då, på 50-talet, och den är fin!


Farsan fotar bilen och frågar om ägaren vill flytta bilen för att få en bättre bakgrund. Jag tänker att jag ska gå efter för att få se bilen i rörelse, och höra den. Rik har antagligen samma tanke eftersom vi båda står kvar. När Mr McNeil har en fot inne i bilen vänder han sig om och säger "You guys wanna ride?". Jag och Rik tittar på varandra under en bråkdel av ett litet, litet ögonblick, och springer sedan. Varken Hans Knuters eller Don Garlits har reaktionstider eller 60-fotstider som kan matcha våra. Jag lovar.

Alla Custombilars helige moder. The Hirohata Mercury. 

Tillsammans med sin vårdare, Jim McNeil

Rik Hoving: "It simply doesn't get better than this"

Så här glad är jag inte ens en lördagskväll efter löning.
Foto: Rik Hoving

…och hur var det då?
–Här förväntas jag att rycka på axlarna och säga att "det var väl som att åka choppad Amazon ungefär", –men det var mer som att bjuda en religiös på nattvardens happy hour, –serverad i den helige Graal!