Jag fruktar för mitt liv

Att Volvo inte är en pålitlig bil kommer väl knappast som en överraskning för någon, –men att den helt sonika försöker att dräpa någon har jag bara upplevt en gång förut.
Då var det en Volvo 164 som försökte strypa min dåvarande flickvän. Så här i efterhand verkar det trots allt inte ha varit en allt igenom dålig idé…
Hur som helst lossnade plötsligt spärren till sätesjusteringen och sätet åkte framåt så att den stackars flickan fick bältet hårt över halsen. Spärren till sätet gjorde plötsligt vad man förväntar av den och bältet gick inte att rubba eftersom det satt i spänn. Bruttan överlevde men glömde aldrig att min bil försökt strypa henne.

Nu är bilen en Volvo 745 Turbo Intercooler. En riktigt kul bil när den fungerar som den ska; vilket väldigt sällan händer.
Min sambo kallar den för vår insta-bil.

För en tid sedan stod jag vid en T-korsning och väntade på att en lastbil skulle passera. Ettans växel var ilagd och kopplingen nertryckt. När lastbilen närmade sig körde plötsligt bilen ut i vägen. Den hydrauliska kopplingen läcker inte så jag kan bara rubricera det hela som ren och skär ondska. Ett hårt stamp på bromsen räddade situationen.

Bromsen i sig är ett annat kapitel. Ibland går ABS-systemet in och släpper bromsen. Gärna när man kör nära något eller någon.

Sen är det ju dörren som är svår att stänga och ofta fastnar i halvöppet läge. –Irriterande tyckte jag förut.
Nu tror jag att det ligger en illvillig plan bakom.

Det senaste hände för några dagar sedan. När jag tog på mig bältet så rullade det bara upp sig igen. Konstigt tänkte jag och försökte trycka tillbaka fästet ner i låset.
Låset var borta.
Låset satt fast i fästet, som satt upprullat på bältet…

Min slutsats är att den kommer att försöka att knuffa ut mig i farten.
Jag håller hårt i ratten.
Be för mig!

Men snälla konstapeln, bältet sitter ju i låset.