fredag 31 januari 2014

Utkastad

Jag har inte blivit utkastad speciellt många gånger. Personligen vill jag tro att det beror på att jag är så himla skötsam. Icke desto mindre kommer jag att tänka på två gånger som jag har åkt ut "med huvet före".

Jag och ett par polare, vi kan kalla dem för Peter och Finn, fann oss stående i en smörgåsbar en tidig morgon efter en alldeles särskilt fuktig djupdykning i stadens nöjesliv. Peter hade bestämt sig för att det enda som kunde stilla hans fyllehunger var Pommes frites. Nu var vi ju som sagt på en smörgåsbar, så några Pommes frites kunde han inte få. Det hela slutade med att Peter tappade balansen och föll igenom glasdisken där alla smörgåsarna låg. Jodå; vi blev handgripligen utkastade alla tre.

En annan gång var på AB Svensk Bilprovning. Jag skulle besiktiga "Bruno", min Saab V4 -76. 
Som ett designexperiment hade jag dolt allt som hade andra färger än gult och svart. Eller gult, förresten. Jag lackade bilen med grå primer i vilken jag blandade en slatt bryt-gult. Jag tänkte att det skulle bli lite ljusgult. 
Det blev det inte. 
Den ganska motbjudande färgen fick smeknamnet "Militär-pastell".
Hur som helst. Fjädrarna fram kapades. Runda strålkastare från en Volvo 140 svetsades fast bakom rökfärgad plexi. Bakskärmarna svetsades och moldades och bakljusen tunnlades. Sen gjorde jag täckplåtar som jag placerade över bakljusen. I täckplåtarna borrade jag en massa hål i olika storlekar. Fram placerade jag blinkers och positionsljus inne i motorrummet och borrade en massa hål i fronten där ljuset kunde slippa ut. Det hela funkade faktiskt betydligt bättre än vad man kan tro. 
Jag hade lusläst lagen och hävdar fortfarande att det hela var lagligt, om än okonventionellt. (Jag hade skruvat bort plexin som täckte strålkastarna när jag åkte till besiktningen). Två snygga lampor från en skrotlåda blev nummerskyltsbelysning bak. Borttagna stötfångare och en läderrem över huven kompletterade bilen. De fullmoon-navkapslar som var planerade blev tyvärr aldrig inköpta. 

En ung besiktningsman kliade sig i bakhuvudet och sa att "det här kan jag nog inte godkänna, bakljusen ska synas i 80 grades vinkel". 
–Det gör de, sa jag, fast det lagkravet gäller från åttiosex års modell och detta är en sjuttiosexa. 
"Nja jag vet inte…" 
Jodå, sa jag. –Jag vill påstå att alla modifikationer är helt lagliga. 
"Jag måste nog fråga…" sa han och vände sig till vad jag tror var stationschefen. "Hörrö, vad tror du om…" och där avbröt han sig. Resten hände som i slow motion. 
Den äldre mannen vänder sig mot oss. Mungiporna dras nedåt. Ögonen spärras upp. Han drar ett andetag som kunde sugit luften ur däcken. Blodådrorna på halsen spänns ut som hydraulslangar och pumpar blod till ansiktet som skiftar färg till bromsljusrött samtidig som han börjar skrika. Jo, han skriker så till den milda grad att den kvinna, vars bil han håller på att besiktiga, skyndar sig till motsatta sidan av sin bil där hon faktiskt hukar sig så bara ögonen sticker upp över framskärmen! Hans utbrott avslutas med att han pekar på portarna och vrålar UT! UT! UUUT!

Den unga killen skyndar sig att släppa ut mig och skriver ner alla bilens modifikationer på ett papper. Jag ledde nog den månadens "poängjakt" hos SBP.

På vägen hem blir jag stoppad av polisen. Konstapeln tar mitt körkort, backar sen ett steg och tittar på bilen. Sen gnider han faktiskt händerna mot varandra och han ler medan han säger "Det här blir dyrt det!"
När han får reda på att jag faktiskt är på väg hem från besiktning, och att åkturen är helt laglig brister det för honom och han kastar in körkortet genom fönstret medan han skriker att "NU ÅKER DU RAKA VÄGEN HEM OCH BYGGER TILLBAKA TILL ORIGINAL OCH SLUTAR MED DE HÄR JÄVLA DUMHETERNA". Han håller armen rakt ut och pekar framåt vägen, på samma sätt som besiktningsmannen gjort. 
Vem vet. De kanske var bröder? Eller sammanboende?

Väl hemma tar jag bort täckplåtarna för bakljusen, packar bilen och åker till Danmark där jag ska börja en utbildning nästa dag. Norr om Jönköping går det hål i främre ljuddämparen och avgaserna drar in i kupén. Jag måste köra med rutorna nere i hällande regn. Jag är stelfrusen när jag kör av färjan i Danmark. Där stoppar tullen mig för att min bil "låter trasig". De låter mig inte köra vidare förrän jag drar en halvsanning om att jag ska till min flickvän vars far har bilverkstad. När jag börjar skolan sitter jag fortfarande och huttrar i ett hörn och skulle vara förkyld i två veckor.

Fan va jobbigt det är att vara kreativ. Varför kan jag inte bara nöja mig med att sitta och dricka öl och titta på sport på TV'n som alla andra…

Fast å andra sidan är det ju något av en merit att bli utkastad från Svensk Bilprovning.

Trevlig helg!





Bucklan på fronten blev av ett extra långt och högt hopp över krön. 
Preskriberat vid det här laget som tur är.


Ingen finish. Här snackar vi glad-svetsning när den är som bäst!

fredag 24 januari 2014

Lincoln!

Tvärnit. Jag vänder bilen och åker tillbaka. Där, mellan två lastbilar står det en Lincoln Zephyr V12. En 1946-1948.

Det är väl ändå lite märkligt. När den var ny måste ju denna bil ha varit lika ouppnåelig för en dalmas som att lägra drottningen av Sheba. Ändå står det en här, mellan två lastbilar på ett industriområde i Dalarna 68 år senare, när den egentligen är alldeles för gammal för att ens finnas kvar.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i den här modellen. Den är inte på långa vägar lika smäcker som sin föregångare. Dessutom ser den ut som om någon i Lincolns styrelse ägde aktier i förkromningsindustrin. Det hade väl varit enklare att bara doppa hela bilen i krom-badet, kan man tycka. Överdådig och vulgär är två beskrivande ord som dyker upp i hjärnan, –och det är detta som gör det hela så alldeles svårt att förstå: Dessa Lincoln-bilar har världens mest subtila dörrhandtag. En liten tryckknapp på dörren där handtagen brukar sitta. En så snygg och läcker lösning på ett designproblem som fortfarande på 2010-talet inte har lösts. Dörrhandtag på bilar är helt enkelt inte snygga. Inte konstigt att dessa små tryckknappar är populära i custom-kretsar.

Trevlig helg!



"Vi sopar på en massa krom så att folk fattar att det är en dyr bil"


Kantiga baklyktor på en bil med runda former.


Pampig vagn


Hmm. Nycklarna sitter i…


Dörrhandtag vars design aldrig har överträffats. 


En lika sober tryckknapp sitter inbakad i ungefär 125 kg gjutgods på bakluckan.


Nej men se vad jag hittade på Blocket!

fredag 17 januari 2014

Städ-dille

Städningen fortgår. Förrådsrummet börjar bli riktigt prydligt, men det kan ju förstås ha något att göra med att jag har spritt ut alla prylarna i andra rum…

I en pärm med gamla papper hittade jag lönebesked från tiden då jag köpte min Ranchero. 
Jag hade just fyllt 19 år och använde alla mina besparingar, och ett banklån till att köpa bilen. Detta var 1988 och för er som minns så hade alla amerikanska bilar tagit ett stort skutt prismässigt och man visste inte var det skulle sluta. Jag hade panik. 
Jag var färdig med gymnasiet och hade fått ett jobb. Jag bodde hemma i gäststugan så pengarna försvann ännu inte via autogiro så att säga. Ändå kände jag att nu, när förutsättningarna äntligen fanns för mig att införskaffa en "riktig" bil så höll prisutvecklingen på att göra så att chansen gled mig ur händerna.

Jag köpte min Ranchero och har aldrig för en sekund ångrat mig. Jag gillar verkligen den bilen och på senaste tiden har jag sett flera stycken till salu, och jag har faktiskt fortfarande råd med dem. De blev aldrig ouppnåeliga som jag fruktade under slutet av åttiotalet.

–Och här sitter jag nu och tittar på ett lönebesked från hösten -88. Tjänade jag verkligen inte mer… Trots att jag hade mer än avtalsenlig lön. 
Om jag jämför min lön då och nu, med vad jag betalade för bilen så skulle det motsvara, i dagens lön… 150.000.- Hundrafemtiotusen spänn! 
Galet. Det skulle jag aldrig betala för den bilen idag, men det är å andra sidan troligt att jag kommer att lägga ner de pengarna i den. 

Och det kommer jag nog inte heller att ångra.



En digital bild av några analoga bilder, från förr i tiden. Vi har upplevt riktigt mycket tillsammans jag och den bilen.

fredag 10 januari 2014

Städ-fynd

Under julhelgen har jag städat i ett förrådsrum. Märkligt så mycket skit som man sparar med tanken att man ska sortera det "en annan gång". Nåväl. Nu har det blivit "en annan gång" och jag återser gamla skatter med nya ögon. Bland annat Bilkatalogen från 1991. 
–Jätteroligt!
Jaha, kan jag höra er tänka: Och vad fanns det som var roligt 1991 då? 
–Inte mycket kan jag meddela, men med den skillnaden att idag har jag råd med allihopa! Eller, tja, det vill säga: De som finns kvar alltså, för 1991 var visst ganska länge sedan, men idag kan jag köpa nästan vilken bil som helst i katalogen, till och med en eller annan Ferrari, om man nu skulle vara lagd åt det hållet. Självklart skulle ett banklån krävas, men den är inom räckhåll.

Sen är katalogen strösslad med varumärken som det lyckligtvis var länge sedan som man hörde talas om. Till exempel stylingfirmor som Brabus, Gemballa  och Irmscher. Företag vars målgrupp måste ha varit blinda.

Vidare står det att inga testbetyg finns för märket Hyundai eftersom ingen bil ännu provkörts… 





Corvettens värde har sjunkit med 300.000 kronor sedan den var ny.


Ferrari Mondial kostade ny: 720.000.- Det verkar som om Ferrari har bäst andrahandsvärde av alla mina exempel.


359.900 riksdaler fick man hosta upp 1991 för att färdas ståndsmässigt, om än med den lilla motorn…


Thunderbird: Ingen prisuppgift. 



944 S2 Cabrio kostade 441.600 spänn under yuppieperiodens sista glansdagar. Marknadsrecession syntes vid horisonten, och jag skulle själv bli arbetslös under året.


När Nissan Skyline kom ut ett par år tidigare reagerade jag positivt. En modell med närmare 300 hkr från en tillverkare av "vanliga" bilar. Det började att gå åt rätt håll igen efter många år av pinsamt tråkiga bilar.


Nu ska jag dyka in mellan pärmarna på Bilkatalogen och känna mig rik!
Trevlig helg på er. 


fredag 3 januari 2014

AB Svensk bilprovning 4

1997-10-31. Det var sista dagen för ombesiktning av min -57a Ranchero. Men låt mig börja denna berättelse i modern tid: Jag pratade med en kompis. "Hur går det med pickuppen då" undrade jag (en modern japansk). –Nää, inget vidare, sa han, den fick underkänt på besiktningen, "Rost i ramen".
Hmmm… "Rost i ramen"… Kan det verkligen vara så allvarligt?


Hösten 1997 när jag besiktigade Rancheron så fick den bilen underkänt på "Rost i bärande konstruktion". –Öh? Vaddå? sa jag. Vilken rost syftar du på? "Trösklarna" sa besiktningsmannen och pekade på en reva i tröskeln. Hörrödu, sa jag –Den här bilen är byggd på en separat ram av en dimension som får järnvägsräls att rodna, du kan inte på allvar mena att trösklarna är bärande"? Det var då som den professionella bilprovaren förklarade för den novise amatören att; och detta är ordagrant: "Ramen har inget med den bärande konstruktionen att göra; det är trösklarna som är bärande".
Jahaja, sa jag. "Jag får väl åka till en annan station och besiktiga bilen då". –Det gååår inte sa besiktningsmannen och viftade triumferande med sin lilla elektroniska dosa. "Det ligger i datan och då måste felet åtgärdas innan fordonet kan godkännas, oavsett vilken station som du väljer"!

Hemma låg det två NOS trösklar, men jag hade ingenstans att vara och svetsa, och inte hade jag tillgång till svets just då heller. Dessutom ville jag göra om de gamla klåpiga lagningarna i golvet innan jag satte dit de nya trösklarna, och i så fall skulle ju skärmkanterna bak också bytas. Ni vet; sen blir det lack, inredning, gummilister, krom och el. Lite väl mycket jobb för en som bara ville hämta lite kontorsmöbler på flaket…

Bilen ställdes undan i en lada i väntan på bättre tider, mer garage, fritid, pengar och så vidare.

När jag drygt 16 år senare ringde bilprovningens tekniska upplysning för att fråga vilka regler som gäller för en pivå-vagn (varför göra det lätt för sig!), så passade jag på att fråga vad AB Svensk Bilprovning anser att ramen har för funktion på en bil. Till saken hör att jag pratade med en riktigt trevlig och kunnig kille med Värmländsk eller Dalsländsk dialekt. –Både du och jag vet ju att ramen är bärande sa han och vid vårt vidare samtal berättade han för mig att jag mycket väl hade kunnat åka till en annan station, för det är den enskilde besiktningsmannens bedömning som gäller: Om det "står i datan" spelar mindre roll, det är bara något som de osäkra besiktningsmänniskorna gömmer sig bakom. 

Så nu vet vi det. 

Undrar om kontorsmöblerna står kvar?




Den har ingen bärande funktion, men det är viktigt att den är liksidig. Ingeniörer tar sig själva på för stort allvar. Ramen är antagligen bara till för att fästa bromsrören i.





Kabriolett-versionen har mer ram än andra karosserityper har. Troligtvis behövdes fler fästpunkter för takets hydraulslangar.