Sortera

Man måste vara noga när man tar isär gamla bilar. Därför har lillebror köpt in märkpennor och plastpåsar. Sen är det bara att stoppa alla skruvar i påsar och märka upp. Som alltid är det viktigt med att använda logiska namn så att det inte blir någon förväxling när kärran ska sättas samman igen.

Amazonen flyttad

Vi har gjort en egen flik för vårt gemensamma Amazonprojekt. Klicka på länken "Amazon -67" här ovanför för att läsa det senaste. Vi låter de gamla inläggen ligga kvar på båda ställen, men alla nya inlägg rörande Amazonen kommer att hamna under fliken ovan.

Uppföra sig som folk

Foreign visitors: There may or may not be a translation button to the right, depending on which device you are using.

En jobbarkompis delade ett roligt klipp på Facebook, där en AMG-Merca provocerade poliser och sedan körde ifrån dem. Bilen hade ett härligt ljud, något som både jag och jobbarkompisen uppskattar, och jag och han delade positiva kommentarer. En annan jobbarkompis tog dock illa vid sig och fördömde beteendet (vilket naturligtvis är helt oansvarigt) och frågade vad vi har emot polisen som finns till för att ”hjälpa oss”, som han sa. Jag har inget emot polisen sa jag, bara de uppför sig som folk. –Vaddå som folk, har de gjort något olagligt då? –Nää, fick jag lov att erkänna, ”inget olagligt”. –Då så, sa den rättrådige arbetskamraten, och diskussionen var avslutad och jag och Tony var offentligt satta på plats.

Farsan fick stora snurren och betalade 17.000 spänn för en Amazon. Den var i och för sig riktigt fin och seriöst trimmad, men det var ändå stora pengar för en Amazon i slutet av åttiotalet. Bilens specifikationer imponerar dock fortfarande; sänkt med breddade originalfälgar och uppdaterade krängningshämmare, fjädrar, stötdämpare. 2,15 liters B20 med ”steg 3 topp”, H3 kam. Smidd, balanserad och dubbla Weber. tvåfyrtio-låda och diffat. Ett klassiskt koncept och en riktigt rolig bil med 145 hästar på bakhjulen. Just den här dagen hade jag lånat bilen och var på väg att skjutsa hem två bruttor från en kompis. Jag närmade mig en t-korsning för att köra ut på riksvägen. Det kom två bilar från vänster, men eftersom de var långt borta och jag hade fri sikt över åkrarna så rullade jag bara ut, utan att stanna vid stopplikten. Jag hade accelererat upp till maximal lagstadgad hastighet i god tid innan den första bilen kom i kapp mig och jag gick ut på vägrenen för att släppa förbi. Sen återtog jag min plats i körfältet eftersom jag närmade mig ett vägarbetsområde. Bil nummer två hade dock väldigt bråttom och lade sig så tätt bakom att skuffluckan på Amazonen skymde strålkastarna på den följande bilen. Jag vågade inte bromsa i den lånade bilen utan brakade in i vägarbetsområdet betydligt fortare än de lagstadgade 30 km/t. Geggan skvätte vida omkring och fjädringen bottnade när den stackars Amazonen studsade över potthål och gupp i den uppbrutna vägbanan. Den mörkröda Saab 9000 som låg bakom mig gnuggade fortfarande nästan sin kofångare mot nummerplåten på min lånade bil. En flera centimeter hög asfaltkant avslutade biltortyren med dunder och brak. Väl uppe på asfalten igen slevade jag i tvåan och trampade fullt. Bilen satte sig på bakhjulen och strax var jag förbi trafikkoner och vägarbetsskyltar och låg åter i laglig hastighet och på vägrenen för att släppa förbi vad jag trodde var en stressad små-direktör. Det var ju mest folk som var stressade och ansåg sig som lite bättre än oss andra som körde Saab 9000 och Volvo 850 på den tiden.

Saaben kom som ett skott bakifrån och bromsade hårt framför mig med en stor röd spade ut genom passagerarfönstret. Fan också. Jag var redan irriterad för incidenten med vägarbetet, men insåg att detta var inte rätt tillfälle att diskutera något. Jag är nämligen långhårig och vet vad som kan hända när man ”käftar emot” polisen, så: Andas djupt. Koncentrera dig på att svara så korrekt som möjligt, helst med ja, eller nej, för då har man i alla fall 50% chans att svara rätt.

Standardprocedur: En myndig polisman närmar sig bilen. Ruta ner. ”Körkort”. ”Varsågod”, sen: ”Sitt i våran bil”. Civil-Saaben står framför Amazonen och jag låter mig lydigt sättas i baksätet. Först blir jag ignorerad i vad som känns som en evighet, sen en massa frågor med hög, myndig röst, han skriker nästan frågorna, vad jag heter, vart jag är på väg och så vidare. Jag svarar så lugnt, tydligt och korrekt som jag kan. ”Är det din bil”? skriker han nästan till mig –Nej, säger jag, ”den tillhör min far”. Polisen tvekar en millisekund, bara tillräckligt länge för att jag ska förstå att hans världsbild ruckades, för här har de stoppat en långhårig slyngel på 19 år i en trimmad Amazon. En hårt kriminellt belastad individ alltså, som måste sättas på plats ordentligt, och så tillhör ”vapnet” hans pappa… Samma höga röst: ”Kan du registreringsnumret”? –Nej säger jag. Polismannen vänder sig om mot mig så att vi är öga mot öga, sen vrålar han: ”MEN TITTA EFTER DÅ DIN JÄVLA IDIOT”. Jag vänder mig om i sätet och läser registreringsskylten på Amazonen, sen vänder jag mig framåt igen, tar av mig glasögonen och torkar bort polisens saliv ur mitt ansikte med skjortärmen. ”Skriv under här”, jag får en blankett och gör som de säger. Nu börjar den långa genomgången om hur illa jag ligger till. Jag har kört för fort och vårdslöst, genom ett vägarbetsområde dessutom. Jag har inte bara ignorerat stopplikt, jag har även tagit t-korsningen i 130 kilometer i timmen. Det är troligtvis en massa fel på bilen också. Allt detta ska de skriva i sin rapport, och de ska dessutom skriva till Vägverket för att försöka att få mitt körkort indraget och om inte det lyckas ”så ska vi ha ögonen på dig, för förr eller senare gör du något så att vi kan ta ditt körkort”. 

Polisen tycker alltså inte om mig, och det är personligt.

Dock är det något av en merit att ha tagit en nittiograders sväng i en korsning i 130 km/t. Med en Amazon. Det finns tydligen skriftligt dokumenterat i en polisrapport. Dessutom måste jag vara länets mest laglydiga person eftersom de inte har lyckats ta mitt körkort ännu, tjugosex år senare, trots att de ”har ögonen på mig”.
Brottsrubriceringen blev trots allt som jag gjort mig skyldig till endast "Ej uppmärksammat stopplikt".

Jag var upprörd. Jag blir faktiskt fortfarande lätt skakis när jag skriver detta, men ingen lyssnade på mig. Ja-ja, sa ”vuxenvärlden” och jag kände att ingen riktigt trodde på mig. Polisen är ju där för att hjälpa oss, eller hur.
Vi som var långhåriga och körde Amazon på åttiotalet tillhör tyvärr inte gruppen ”oss” utan vi är ”dom”. De som bär sitt brottsregister från huvudet och ner över axlarna. Det är ju lätt att fånga kriminella när det syns så tydligt.

Ett par år senare fick i alla fall min mor se hur det går till. Lillebror pluggade på annan ort och hade blivit sjuk. Tåget tog honom halvvägs hem där han missade ett anslutande tåg. Nu satt han på järnvägsstationen i Borlänge med feberfrossa. Kunde jag hämta honom undrade vår mor. Självklart kunde jag det, så jag och mamma åkte iväg i snöoväder med min Saab V4. Nästan framme i Borlänge blev det stopp. En lastbil hade fått sladd på krönet av en backe och vägen var blockerad. Vi stod nedanför backen och väntade. Det var halt. Faktiskt var det så halt att en lastbil som stod parkerad plötsligt började glida i sidled. Då och då kom det några bilar från andra hållet, så efter att ha väntat ganska länge gick jag och mor fram till en polisman och förklarade vårt läge och frågade om det var möjligt att ta sig förbi olycksplatsen. –Ja, om du har en personbil kan du komma förbi, men vänta… sa han och svarade på ett anrop i sin walkie-talkie. Eftersom vi är finkänsliga så tog jag och min mor några steg åt sidan och väntade, som han sagt till oss. Ett långt tag gick och vi väntade, och väntade. Polismannen tog ingen notis om oss där vi stod några få steg vid sidan av honom. Polisens radio sprakade så småningom igen och vi hörde honom säga: "Det går bra, det är ingen härifrån som ska igenom". Jag och mamma tittade frågande på varandra. Strax började trafik rulla nedför backen. Efter att kön med bilar kört förbi och han fortfarande inte tog någon notis om oss gick jag åter fram till honom. ”Ursäkta”, sa jag, ”finns det möjlighet att vi kan komma förbi”? –JAG HAR JU SAGT ATT DU KAN ÅKA FÖRBI OM DU HAR EN PERSONBIL DIN JÄVLA IDIOT, skrek han åt mig. Nu blev jag irriterad. Jag såg honom i ögonen och sa: Då åker jag. Sen tillade jag: ”Eftersom jag har en framhjulsdriven bil så kommer jag att backa uppför backen, om du har något problem med det så får du säga till nu”. Sen vände jag på klacken utan att vänta på svar. Jag satte mig i bilen tillsammans med mamma som halvt chockad utbrast ”Men vilken otrevlig typ”. Vi vände bilen och jag backade uppför backen. De gamla, hårda däcken kämpade om fäste och jag bad en tyst bön om att inte behöva åka ner igen och tappa ansiktet, samtidigt som jag med fjäderlätt högerfot nätt och jämt fick bilen uppför den brantaste delen av kullen. När marken blev plattare kunde jag få lite mer fart, men det var fortfarande motlut. Jag ser lastbilen och öppningen som jag ska igenom, poliser spridda på området, jag siktar och trampar gasen i botten samtidigt som jag vrider ratten hårt åt höger, fronten på bilen sladdar runt 180 grader och bilens rörelseenergi riktas framåt. Jag drar i tvåan och siktar på öppningen mellan lastbilen och vänstra diket. Full gas. V-fyran vrålar ur det hemsnickrade trimsystemet. I ögonvrån ser jag en polis huka sig och fingra på hölstret. Vi är förbi och jag accelererar hårt därifrån. Under flera kilometer sitter vi tysta med blicken i backspegeln men ingen tycks följa efter. Det är mörkt. Det snöar och vi är ensamma på vägen. ”Det där gjorde du jävligt bra” säger mamma. Hon som aldrig svär. Det är de enda ord som yttras i bilen innan vi träffar brorsan.

Gjorde polisen något olagligt? Nej, troligtvis inte. Uppförde de sig som folk? Inte enligt mitt sätt att se, men de är ju där för att skydda "oss".
Tyvärr tycks jag tillhöra gruppen "dem".
Vi tog en lång omväg för att komma hem.

Vad ser polisen egentligen när de tittar på ett körkort? Något annat än vad jag ser?

Ghost Rider?

Det är då som själva fan.
Är jag osynlig?
Eller kanske är jag redan död. –En vålnad som vägrar förstå vad som har hänt och som planlöst vandrar, eller i det här fallet, kör sin hoj på jorden.
Det skulle förklara en del.

Jag älskar min motorcykel. Under förutsättning att man kan älska ett ting såklart. Ändå körde jag bara 30 mil förra sommaren. Trettio ynka mil! Löjligt. Riktiga bikers kör trettio mil innan frukost. Men trots att jag bara körde så kort sträcka så hann jag ändå med att utsättas för två incidenter där andra trafikanters dumheter försatte mig i fara. Jag säger inte att jag själv är ofelbar, för det vet jag att jag inte är, man är bara så förtvivlat utsatt på en tvåhjuling.
Tänk dig scenariot. Jag kommer körande på en 40-väg (i 40 km/t). Där står en röd Toyota på en sidoväg till höger. Farbrorn vid ratten har väjningsplikt och väntar på att jag ska passera. Vi har fan i mig till och med ögonkontakt. När jag kommer riktigt nära kör bilen ut. Mitt framför mig. Vi har fortfarande ögonkontakt medan jag bromsar för glatta livet. Jodå.
Hur går sån't till? 
Vad händer med folk som gör sådana saker?

Nästa incident var en Porsche Cayenne som skulle köra om en cyklist. I en dold vänsterkurva. Självklart höll SUV-en ett ordentligt avstånd till cyklisten, men där kom jag från andra hållet. Återigen i laglig hastighet. Faktiskt. Jag hade ingenstans att ta vägen och hade fått ner hastigheten på hojen längst ut på asfaltskanten så långt till höger som jag kunde komma utan att hamna i diket, när Porschen svepte tätt förbi mig och försvann. Denna situation är mer förståelig än den förra, men helvete så stora de där SUV-arna är när man stirrar rakt in i grillen på dem.

Igår hände det igen. Jag har fortfarande inte kört slut på en enda tank bensin, så jag har inte direkt nött ut hojen i år heller. Jag hade ett ärende att uträtta och jag valde småvägarna för att undvika den värsta trafiken, men nu har hastighetsbegränsningarna sänkts till 40 km/t på många av de vägarna och det tar ju en evighet att komma fram om man ska vara laglydig. Därför var jag hänvisad till landsvägen och semestertrafiken för att hinna tillbaka i tid. Eftersom det var riktigt mycket trafik så lade jag mig snällt i kön som körde 90 och försökte inte ens att köra om. Jag närmade mig rastplatsen i Leksand där en husbil stod och väntade på att köra ut. Jag noterade den potentiella faran, på rutin och gammal vana antar jag. Ändå blev jag helt kall längs hela ryggen när bilen framför mig hade passerat husbilen och densamma körde ut. Mitt framför mig. Jag körde i nittio. Rakt mot en vit ladugårdsvägg. Jävlar va' jag bromsade. Och bromsade. Och bromsade. I en halv evighet, med högerhanden krampaktigt om bromshandtaget och foten på bakbromsen. Släpper fotbromsen för att räta upp cykeln som har börjat sladda. Bromsar, släpper igen för att häva nästa sladd. Bromsar igen, och kommer till slut ner i samma hastighet som husbilen, med en meter till godo. Puh, tänkte jag. "Det var ju lugnt. En hel meter". Föraren av husbilen hade såklart upptäckt mig där jag brottades med min gamla sjuttiofemmans Honda 750 Four med skrikande däck. Självklart är hans (eller hennes) reaktion att bromsa. Normal reaktion, javisst, men inte så ändamålsenlig i sammanhanget.

Husbilen blinkade efter ett tag åt höger och höll sig så långt till kanten som den kunde. Kanske för att visa att han/hon på något sätt bad om ursäkt, fast troligtvis gissade de väl att jag hade kommit i överljudshastighet eftersom de inte (?) hade sett mig. Jag passerade och accelererade hårt upp till nittio igen samtidigt som jag gav dem fingret över axeln. Jag tror faktiskt att det var berättigat av situationen.

Efter en stund kom tvivlen och självförebråelsen: Hade jag gjort vad jag kunde i situationen? Kunde jag verkligen inte ha bromsat snabbare? Det tog ju faktiskt halva eftermiddagen att få ner hastigheten. Hade jag sett att jag skulle klara situationen och tummat på den där sista metern som jag hade till godo?

I dag passerade jag samma plats i min bil, och sa till min sambo som satt på passagerarsätet att; "här är mina bromsspår". Sen höjde jag blicken och såg utfarten från rastplatsen. Återigen gick det kalla kårar längs ryggen på mig. "ÅH-FY-SATAN" var det så nära? Jag tvivlar på att jag hade kunnat stanna bilen med fyra hjul och ABS-bromsar på den sträckan. Tro mig; en gammal Honda sjufemti kan inte stanna snabbare än vad jag gjorde den dagen. Adrenalinpåslaget gjorde troligtvis att situationen kändes så mycket mer intensiv, och att jag tyckte att jag bromsade och bromsade och bromsade, i vad som tycktes vara ett kalenderår.  Det som räddade mig var troligtvis att jag redan hade identifierat husbilen som en potentiell fara. 
–Tro mig, vissa trafikanter har varningsljus som Las Vegas i juletid på en gammal motorcyklists mentala radar. Jag vet egentligen inte varför det är så, detta var ju bara en husbil liksom alla andra.
Kanske utvecklar man ett sjätte sinne.

Eller också är det för att jag redan är död.

Där ligger mitt nya däck utgeggat

Det går inte så bra att se arg ut. 

Det är nog helt enkelt för kul att köra motorcykel.

Sidospår

Samtidigt, i ett annat garage står den trasiga printern som jag lovade min mor att köra till återvinningsstationen.

Hej lille vän ska vi leka doktor…

…doktor Mengele.

Man känner sig lite som när man var 8 år och tog isär sin första radio. Alla skruvar som syns skruvas ur.

Printern innehåller två motorer och det går bara två sladdar till varje. Det här verkar ju nästan lite för lätt!

Så där. Bara de mekaniska bitarna kvar. Axlar med rullar som snurrar. Precis vad mitt garage behöver just nu. Jag lödde ihop sladdarna från den ena elmotorn med sladdarna från transformatorn…

…sen stoppade jag några nävar blästersand och några skruvar i olika stadier av förfall, i en gammal färgburk som luktar melon.

Kolla! Det blev en trumlare!

Efter ett ha skramlat runt i burken i ett par dygn börjar småbitarna se skapliga ut. Tidsågången för själva bygget var blygsamma en och en halv timme.

Härdsmälta

Det är väl som själva fan.
Här har modemet till familjens internet stått och drällt på golvet ovanpå ett virrvarr av sladdar i två år. När jag sen äntligen bemödar mig om att skruva upp det på väggen och arrangera alla sladdar på ett lite ordningssamt sätt, så går det två dagar. TVÅ DAGAR! –Innan åskan slår ner och dräper modemet. Det blir alltså ingen seriös updatering denna vecka pga… elfel.

/STOREBROR

ATV säljes

AMAZON.
OBS! Om du letar efter inlägg som handlar om Volvo Amazon, så finns de numer under en egen flik på toppen av sidan. Letar du efter ATV'n så kan du troligtvis bara se den.

SÅLD! FYRHJULINGEN ÄR SÅLD!
Sonen har växt ur sin fyrhjuling. Han är ungefär en och en halv meter nu, så detta fordon passar till kortare folk, i smurf-storlek. 
Märke är okänt, nå'n Kina-grej alltså. Den har dock funkat utmärkt till oss. Elstart och batteri som har stått på underhållsladdning sedan nytt. Det har dock ett par år på nacken. 
Motorn är på 90cc. Urstark och går bra. Fyrtaktare, så den för inte ett hemskt oväsen eller röker som vissa tvåtaktare kan göra. Inga växlar, bara centrifugalkoppling. Gasa och styr.
Just nu är fyrhjulingen utrustad med riktigt gashandtag som gör att den är "ostrypt", du kan alltså ge full gas med den, men originalgrejor för "tumgas" följer med. Denna kan justeras steglöst så att den bara ger lite gas för den unga nybörjaren. För pigga och alerta föräldrar finns en säkerhetssrömbrtyare bak på fordonet. Detta är en så'n där man kan springa efter barnet som kör och rycka ut "pluggen" till tändningen om man ser att det är på väg att gå på tok. Det funkar faktiskt rätt bra, och är dessutom förträfflig motion. Mycket glädje för pengarna.

3.500.-

Kan evt. bytas mot moped.

Batteri med snabbkoppling för laddare.

Riktigt gashandtag

Säkerhetsströmbytare. 

När gummipluggen tas bort stannar motorn. Man fäster ett snöre i pluggen och sen springer man efter barnet. Ser man att saker och ting håller på att gå åt pipan så rycker man bara ur pluggen.

Justerbar tumgas medföljer.

Rost…

Hmmm... rostångest. Dagens inspektion var ingen höjdare. Faktiskt är bilen precis så illa däran som vi förväntat oss.

Domkraftens frihetslängtan var för stor –Den försökte fly
genom bilens bagagerumsgolv.

I bagagerummets vänstersida är det mest hål.
Man har sett skogsvrak som varit bättre.

Gränsöverskridande lagning vänster bakhjul under baksätet.
Lagningsbiten, som nästan följer bilens form, verkar vara
svetsad av en berusad chimpans.
Notera hur hjulhuset i övrigt skilt sig från resten av bilen...

Bakre golv. Vänster sida.
Vänster sida verkar ha fått ta det mesta vägsaltet.

Stolarna monterades ur nu för denna inspektionsrunda. Därför festade vi till det med att byta sätenas gummiremmar innan stolarna ställdes i förrådet. Gummiremmarna är enkla att byta och gör underverk för känslan i stolarna. Nya remmar räddar även stolsdynorna som annars blir hårdare skavda mot underredet.

De nya ser mera textila ut än originalen.
Man sparar hållarna av fjäderstål och trär in dem i de nya remmarna.

Sedan är det bara att sätta ståltrådarna på rätt plats.
Jag tar bara bort en bit i taget av den gamla remmen. På så sätt
kan jag se exakt hur originalet satt monterad. På slutet spänner
man efter hela remmen, annars får man inte ihop det på slutet.

Färdigt! Stolen har en plåtkant med tillhörande klämlist.
Klämlisten måste sitta på sin plats, annars skaver man sönder
klädseln på dynan.

Herr Krösus inspekterar

Storebror säger: 

Jag har varit bortrest och har även haft fullt upp på jobbet under den senaste tiden, så när jag äntligen dyker upp hos Lillebror har det hänt saker och jag känner mig som nå'n slags krösus som kommer på inspektionsrunda. 

Hmm, sa lillebror "Bakbromsarna och höger fram funkar fortfarande efter 12 års stillestånd, ska vi ta isär dem och kolla vad det är för fel som gör att det fungerar"? 

–Nää, vi petar inte på saker som fungerar. I alla fall inte i detta skede. Nu gläder vi oss åt att bilen kan flyttas för egen maskin, eller kan den det? I det förra blogginlägget stannade den ju och ville inte starta igen. Vi monterade en extern tank och körde in den i garaget den kvällen. När bilen sen kom ut i ljuset kunde vi se det troliga felet. Det nya soppafiltret som Lillebror hade satt dit var helt igensatt av brun gegga. Nu ska vi byta filter innan vi gör något mer.

"Kolla! Jag kan slanga bensin med näsan"!

Prova inte detta hemma. Lillebror är proffs på garage-trix.

Bensintank och -pump på samma gång! Det låter high tech, men är ju bara en gammal flaska och en bit ståltråd.

Tankeli-tank.

Kolla så många snygga, nya bromsgrejor som sitter under bilen. Nu är det bara resten kvar. Utställning på Elmia i påsk?

En glad överraskning var att Lillebror hade blästrat av och lackerat batterihållaren. "Äh, jag behövde något blankt att fästa blicken på, din bil är ju sop-slut" var förklaringen…

Rostig är den ju, min bil, men samtidigt är den ganska orörd, och man blir ju glad när man hittar den lilla lappen inuti säkringsdosan.

Garagekatten Paxton tyckte att Amazonen fick på tok för mycket uppmärksamhet.

Jo, just ja. Det där som jag skrev om att slanga bensin med näsan var bara ljug. Han nös, och bilden såg rolig ut helt enkelt. För övrigt är allt på bloggen sant.

Nästan.

Volvo Amazon och det dåliga flödet

Jag och treåringen hoppade glatt in i Amazonen. Bilar skulle flyttas, och eftersom den röda var fixad så var det bara att vrida på nyckeln....eller var det? Den rengjorda bensinpumpens ventiler var för slitna, bensinen hade runnit tillbaka till tanken igen.

På med droppflaskan igen. Hängande i en ståltråd under huven för att få duktigt fall mot förgasaren. Den levererade färsk bensin till förgasaren och nu gick bilen bra igen...efter en stund. Det senaste trasslet var att den bara gick på tre cylindrar. Detta avhjälptes genom att känna på grenröret. Ett avgasutlopp var inte lika varmt som de andra. Tändstiftet togs ur och ett annat begagnat skruvades in som en del av felsökningen. Nu gick den på alla burkar igen. Soppapumpens flöde hade jag riktat ned i en plastflaska, men det var inget vidare tryck. En liter vätska tog flera minuter. "Nåja, det räcker för en provtur", tänkte Herr Positiv och kopplade loss droppflaskan och gav förgasaren slangen från pumpen så som det ska vara. Skuttade vigt in bakom ratten. Utan barn denna gång, då självaste celldelningen för länge sedan tröttnat och gått till sängs.

Bilen kördes tre hus bort efter gatan. Där bor nämligen en annan biltok som håller koll efter vägen. Kärran vändes och kördes tillbaka. Knuffades sista biten då pumpen helt lagt av. Det mest uppenbara kollades först. Hur kunnig man än är så kollar man om det finns bensin i tanken. Jag fyllde på för att veta säkert. Tillbaka med droppflaskan så bilen kunde starta. Det kom ändå ingen bensin från bensinpumpen. Ridå. Nu blir det att köpa en renoveringssats till pumpen eller köpa en helt ny pump. Jag är mest sugen på det sista.

I övrigt har det inte skruvats med Amazonen denna vecka. Två andra bilar har varit hos bilprovningen. Den ena är en bruksbil i form av en Volvo V40. Den fick nedslag på brustna bakfjädrar. Den andra är en Saab V4 -71. Aningen vässad. Stått stilla i tre år och behöver få röra på sig. Även den fick nedslag och ska på återsyn. Där var det en bakbroms som inte hängde med riktigt. En enkel rutinhistoria alltså. Under tiden som jag pysslar om mina egna små plåtpolare så beställer brorsan något i pumpväg. Sen är vi igång igen.
Glad Fredag på er!

Volvo Amazon och en strejkande bensinpump

Det var tolv år sedan, men nu kunde Amazonen röra sig för egen maskin igen. Både koppling och broms var i funktion, här skulle det bli åka av. Eller skulle det? Nu startade den rackaren inte längre.
Brorsan var inte till någon hjälp, han var på fel sida av planeten, sippandes en grön drink som vanligt.

Mycket riktigt en grön drink i handen, eller är det kanske en sallad?

Bromsoket som orsakat så många timmars arbete sattes samman med nya bultar och givetvis nya låsbrickor, ni vet de där som man böjer till på slutet så att skruvarna inte kan röra sig. På bilden har de ännu inte säkrats.

Här syns en slang som sattes på luftningsnippeln för att (i möjligaste mån) undvika sull.

Nu var det istället soppapumpen som strejkade. Varför det, den funkade ju tidigare?

Jo för att smutsen nu har fuktats upp med färsk bensin och börjat röra på sig.

Tjockt med seg smet.

Locket fick varsam blästring.
Dels blev baksidan då ren. Utsidan blev snygg, men jag
ville inte blästra bort dess ytbehandling, bara få bort ytrosten.

Resten av pumpen hivades ned i ett avfettningsbad i en
gammal vattenkokare. Här är det low-cost och low-tech.

Packningen kan man beställa.
Annars finns det packningspapper på Biltema.
Då får man sin packning på femton minuter.

Den yttre kanten klipptes med sax.
Den inre tog jag med skalpell. Tur man har haft
lite olika yrken.

Passar som en fuktig smäck på ett krulligt huvud.

Sen fick bilen en droppflaska till förgasaren så att den själv kunde pumpa ur sin gamla sunkiga bensin.
Sju liter fanns i tanken. De gick rätt ned i plastdunken på bilden.
Det nya bensinfilter vi satte på bilen i början har redan börjat fånga upp läbbiga partiklar. Snart dags att byta igen.
I skrivande stund är bilen i funktion igen. Härnäst blir det...ja vad blir det egentligen. Brorsan hallå?

Volvo Amazon 121 och en felvaggad medhjälpare

Helvetestrollet
Först fick man känslan av att Motoroldies sänt oss ett troll som en slags gimmick. En present till extra mysiga kunder. Men icke. Nu är det tydligt att de bara ville posta iväg trollhelvetet så långt bort som möjligt.
Det har varit en tung vecka.
 Inte jättemycket har blivit gjort, men det vi lyckats med har varit viktiga grejer. Bra för själengrejer.

–Stanna kvar här, jag vill snacka med dig!
Men trollet sprang för att dyka upp en stund senare i en
sortimentlåda för o-ringar. Vet ni hur lång tid det tar att
sortera 300 o-ringar?
Lång.

Ny bromssköld lyckades vi lacka.
Utan trollets hjälp.

Smågrinigt utgångsläge

Testning av bromsoket. Med hjälp av ett bromsokssverktyg (till exempel som detta) och
några vanliga tvingar kan man hålla några kolvar inne medan med
med bromspedalens hjälp kan få de andra att röra sig.
Men man vill inte att de går ut för långt.
Det kan vara som förgjort att få in dem om de trillar ut.

Nylackerad bromssköld på plats EFTER testning av bromsok,
med tillhörande sull. Kom i håg att bromsolja löser färg.