Städ-dille

Städningen fortgår. Förrådsrummet börjar bli riktigt prydligt, men det kan ju förstås ha något att göra med att jag har spritt ut alla prylarna i andra rum…

I en pärm med gamla papper hittade jag lönebesked från tiden då jag köpte min Ranchero. 

Jag hade just fyllt 19 år och använde alla mina besparingar, och ett banklån till att köpa bilen. Detta var 1988 och för er som minns så hade alla amerikanska bilar tagit ett stort skutt prismässigt och man visste inte var det skulle sluta. Jag hade panik. 

Jag var färdig med gymnasiet och hade fått ett jobb. Jag bodde hemma i gäststugan så pengarna försvann ännu inte via autogiro så att säga. Ändå kände jag att nu, när förutsättningarna äntligen fanns för mig att införskaffa en "riktig" bil så höll prisutvecklingen på att göra så att chansen gled mig ur händerna.

Jag köpte min Ranchero och har aldrig för en sekund ångrat mig. Jag gillar verkligen den bilen och på senaste tiden har jag sett flera stycken till salu, och jag har faktiskt fortfarande råd med dem. De blev aldrig ouppnåeliga som jag fruktade under slutet av åttiotalet.

–Och här sitter jag nu och tittar på ett lönebesked från hösten -88. Tjänade jag verkligen inte mer… Trots att jag hade mer än avtalsenlig lön. 

Om jag jämför min lön då och nu, med vad jag betalade för bilen så skulle det motsvara, i dagens lön… 150.000.- Hundrafemtiotusen spänn! 

Galet. Det skulle jag aldrig betala för den bilen idag, men det är å andra sidan troligt att jag kommer att lägga ner de pengarna i den. 

Och det kommer jag nog inte heller att ångra.

En digital bild av några analoga bilder, från förr i tiden. Vi har upplevt riktigt mycket tillsammans jag och den bilen.