Lincoln!

Tvärnit. Jag vänder bilen och åker tillbaka. Där, mellan två lastbilar står det en Lincoln Zephyr V12. En 1946-1948.

Det är väl ändå lite märkligt. När den var ny måste ju denna bil ha varit lika ouppnåelig för en dalmas som att lägra drottningen av Sheba. Ändå står det en här, mellan två lastbilar på ett industriområde i Dalarna 68 år senare, när den egentligen är alldeles för gammal för att ens finnas kvar.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i den här modellen. Den är inte på långa vägar lika smäcker som sin föregångare. Dessutom ser den ut som om någon i Lincolns styrelse ägde aktier i förkromningsindustrin. Det hade väl varit enklare att bara doppa hela bilen i krom-badet, kan man tycka. Överdådig och vulgär är två beskrivande ord som dyker upp i hjärnan, –och det är detta som gör det hela så alldeles svårt att förstå: Dessa Lincoln-bilar har världens mest subtila dörrhandtag. En liten tryckknapp på dörren där handtagen brukar sitta. En så snygg och läcker lösning på ett designproblem som fortfarande på 2010-talet inte har lösts. Dörrhandtag på bilar är helt enkelt inte snygga. Inte konstigt att dessa små tryckknappar är populära i custom-kretsar.

Trevlig helg!

"Vi sopar på en massa krom så att folk fattar att det är en dyr bil"

Kantiga baklyktor på en bil med runda former.

Pampig vagn

Hmm. Nycklarna sitter i…

Dörrhandtag vars design aldrig har överträffats. 

En lika sober tryckknapp sitter inbakad i ungefär 125 kg gjutgods på bakluckan.

Nej men se vad jag hittade på Blocket!