fredag 31 oktober 2014

Mazda RX-8

I somras köpte jag en Mazda RX-8 i England. Nu håller jag på att konvertera strålkastarna för högertrafik och jag slås av hur snyggt bilen är konstruerad. Innerskärmarna av plast är skrammelfria trots att de är riktigt tunna och lätta, och längs skärmkanten finns det en liten fördjupning i vilken innerskärmen kan vila, men bakom innerskärmen finns inte en tillstymmelse till rostskydd och ingen av skruvarna tycks vara ytbehandlade. En skruv gick till och med av när jag skulle skruva ur den. Märkligt att snåla på sådana saker när man har gjort ett så gediget jobb för övrigt.

Nu är nya skruvar inköpta och jag kan snart sätta ihop bilen igen. Lite bättre den här gången.




fredag 24 oktober 2014

Lyxlirare

Jag var på väg till Mantorp Park för att köra racerbil och hade en stund att fundera. Jag kom att tänka på vad en kvinnlig arbetskamrat sa till mig för några år sedan: Varje gång jag är på Arlanda så tittar jag på alla de där strikta affärskvinnorna som hastar fram målmedvetet och världsvant. Sådan har jag alltid velat vara sa hon.
Sedan dess har arbetskamraten i fråga avancerat inom företaget, och tidigare på dagen hade jag påmint henne om att hon faktiskt hade blivit en av de där kvinnorna nu. –Jag vet, sa hon, men jag känner mig inte så som de ser ut. Jag är ju fortfarande samma person inuti.

Det slog mig plötsligt hur jag såg ut utifrån. 
En man på väg till racertävling i sin nya (nåja) sportbil. Allt är förberett för honom och han kliver ur sin bil och tar på sig racingoverallen varpå han hoppar in i racerbilen för att ta målflaggen och vinna allas beundran. Efter fullgjort värv sätter han sig i sin egen bil, rättar till sina moderiktiga solglasögon och åker hem. 
Ingen tok-mekning i garaget för att få racerbilen att funka. Inget slit och släp med att packa reservdelar och verktyg. Ingen roddning med husvagn och proviant. Bara det roliga för den som tillhör eliten. Precis som på otaliga reklambilder.

I verkligheten regnade det hela tiden. Racerbilen funkade inte. Det var kallt och där fanns väldigt få kvinnor att imponera på. Men jag tog målflaggan och när jag gick till min egen bil efter tävlingen mötte jag en solnedgång som kunde ha passat i en reklambild. Huvudpersonen i den här sagan är dock en vanlig Amazon-kille inuti, men säg det inte till någon. Låt mig låtsas att jag är killen på reklambilden en stund till.






fredag 17 oktober 2014

Återfalls-racing

Låt bli! Du blir bara fattig och olycklig. –Så sa en gammal racing-räv till mig när jag ville börja köra racerbil. Han visste att han hade rätt. Efter några varv på bana visste jag också det.

Nu är det 15 år sedan jag var på bana i regelrätt tävlingssituation, och längtan har inte avtagit under dessa år, snarare tvärt om, och i somras åkte jag och en polare till Nürburgring bara för att få gasa av oss. 
Det hjälpte. Ett tag. Ett litet tag.
När sedan ett racingteam i Svenska Långdistanscupen, som jag har följt lite halvhjärtat på Facebook, annonserade efter förare blev jag mer än bara lite intresserad. 
Det kostar ganska mycket pengar att hoppa in som förare i ett komplett team, men min otroligt förstående familj sa direkt att jag måste ta chansen, trots att vi behöver varje spänn till renovering av vårt badrum.

Därmed fann jag mig stående i en morgonkall och dimmig depå i Mantorp tidigt den 12.e oktober, med min gamla racingoverall i ett hårt grepp. För första gången skulle jag träffa teamet, Koenig Motorsport.
Racerbilen som gått som en klocka hela säsongen hade utvecklat en bränsleläcka, men vana mekaniker fixade det enkelt och vi var redo för start i god tid. Jojje tog första stinten, men kom in direkt med krångel som till slut härleddes till den nya bränslepumpen som gav fel tryck. Vi försökte att fixa problemet med en regulator, och sen en ny pump, sen ytterligare en pump, men inget hjälpte. När mer än halva åttatimmarstävlingen gått hade serieledningen förlorats och bilen gick fortfarande som ett lass skit. Till slut kom hjälpen från ett annat team som hade en mekaniker som kunde felsöka i bilens motorstyrning, och till slut, genom uteslutningsmetoden, hittade han en bränd syresensor som han kopplade bort. Han ställde även in insprutningen efter den nya pumpens uppskattade tryck och vi var äntligen ute på banan.
Jens tog den stinten, men ropade strax på intercomen att han fått vibrationer i höger framhjul. Det visade sig att camber-justeringen hade vibrerat loss. Felet var uppenbart och enkelt att fixa och Jens drog iväg igen, och försvann utom synhåll för oss. Intercomen sprakade igen och Jens röst hördes "Grabbar, jag får inte ur tvåan…" 
Mekanikerna rev växellänkaget. Det hjälpte inte, så de började plocka isär växellådan. Till slut fick de alla växlar utom ettan och tvåan att funka och jag fick ta de tre-fyra sista varven. Då hade hela dagen gått åt till att meka med en bil som inte hade några kända fel då den kom till banan. 

Vi var vid banan från klockan sju på morgonen till klockan sju på kvällen. Det regnade så gott som hela tiden. Det var kallt. Allt strulade. Men; ingen var grinig trots att mekanikerna fick slita ont, och förarna var otåliga att få köra. Ett fantastisk team och en härlig dag. Trots allt.

De få varven som jag fick köra gav mig inte ro i kroppen. 
Som tur är gjorde jag ett avtal med teamet om att jag skulle få köra min tid, eller få följa med till nästa tävling, så…
Fortsättning följer.



Ett dimmigt Mantorp


Racerbilen, en Honda Civic Type R är ganska vass redan från början. Denna är lättad, men har kvar både glasrutor, elhissar och… AC!


Jojje får instruktioner innan starten…


…och kom strax in med bränsletrycksproblem.


Under tiden lade de andra teamen varv till varv ute på banan.


26 Team kom till start. Ett imponerande startfält!


Några som såg riktigt snabba ut bröt tidigt.


Det regnade hela dagen.


Moderna bilar mekas med laptop.


Erik mekar på gammalt hederligt vis.


…och de andra körde flera varv medan vi bara kunde titta på.


Camberjusteringen fixas.


Vatten överallt…


Type R racing


Racing typeR


Kolla! Helt nya däck med lappar på! Sådana har jag aldrig tävlat med. 
På min tid betydde lappade däck något helt annat.


Växellåsdmekning.


På eftermiddagen låg vi 150 varv efter de snabbaste teamen.


Väntan.


Nämnde jag att det regnade ganska mycket?


Det här blir svårt att förklara på fikarasten på jobbet…




fredag 10 oktober 2014

Jobb, och jobb, och jobb…

Dagarna byter av varandra och veckorna likaså. Plötsligt är det fredag igen utan att man knappt hunnit reagera. Det känns lite kymigt. Å andra sidan ska man ju vara glad att man har ett jobb, och då speciellt ett jobb som är så kul att arbetsdagarna går fort, för tro mig; jag har haft jobb där arbetstiden krupit fram i Epa-traktor -fart. 

När sen arbetsgivaren Ejendals med sitt varumärke Tegera i spetsen väljer att sponsra Speedway VM så känns det extra kul. På kvällen kunde jag se varumärket, som jag arbetar dagligen med, pryda allehanda racingcyklar på TV. Då sträcker man lite extra på sig.

En vecka innan det evenemanget blev jag skickad till Mantorp för att dokumentera en STCC-bil som företaget sponsrat. Det var kända West Coast Racing som fått en av sina BMW-bilar folierad som en sko, och jag fick fotoackreditering och kunde komma riktigt nära all action på banan. Vissa dagar på jobbet går helt enkelt fortare än andra. På flera sätt.



Speedway: Allvarlig motorman på TV framför Tegera-logon.


STCC: Föraren Philip Forsman är en skarp kille.



Snickar-Matte kör också runt med ett klistermärke från Ejendals.











Ett tag funderade jag på om Prinsen körde backtävling.












Camaro Cup, eller som de heter nu: V8 Thunder Cars kan också göra glada piruetter i grönsakerna.

Trevlig helg!