Jag var på väg till Mantorp Park för att köra racerbil och hade en stund att fundera. Jag kom att tänka på vad en kvinnlig arbetskamrat sa till mig för några år sedan: Varje gång jag är på Arlanda så tittar jag på alla de där strikta affärskvinnorna som hastar fram målmedvetet och världsvant. Sådan har jag alltid velat vara sa hon.
Sedan dess har arbetskamraten i fråga avancerat inom företaget, och tidigare på dagen hade jag påmint henne om att hon faktiskt hade blivit en av de där kvinnorna nu. –Jag vet, sa hon, men jag känner mig inte så som de ser ut. Jag är ju fortfarande samma person inuti.
Det slog mig plötsligt hur jag såg ut utifrån.
En man på väg till racertävling i sin nya (nåja) sportbil. Allt är förberett för honom och han kliver ur sin bil och tar på sig racingoverallen varpå han hoppar in i racerbilen för att ta målflaggen och vinna allas beundran. Efter fullgjort värv sätter han sig i sin egen bil, rättar till sina moderiktiga solglasögon och åker hem.
Ingen tok-mekning i garaget för att få racerbilen att funka. Inget slit och släp med att packa reservdelar och verktyg. Ingen roddning med husvagn och proviant. Bara det roliga för den som tillhör eliten. Precis som på otaliga reklambilder.
I verkligheten regnade det hela tiden. Racerbilen funkade inte. Det var kallt och där fanns väldigt få kvinnor att imponera på. Men jag tog målflaggan och när jag gick till min egen bil efter tävlingen mötte jag en solnedgång som kunde ha passat i en reklambild. Huvudpersonen i den här sagan är dock en vanlig Amazon-kille inuti, men säg det inte till någon. Låt mig låtsas att jag är killen på reklambilden en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar