Fredagsbilen: Återfalls-racing

Låt bli! Du blir bara fattig och olycklig. –Så sa en gammal racing-räv till mig när jag ville börja köra racerbil. Han visste att han hade rätt. Efter några varv på bana visste jag också det.

Nu är det 15 år sedan jag var på bana i regelrätt tävlingssituation, och längtan har inte avtagit under dessa år, snarare tvärt om, och i somras åkte jag och en polare till Nürburgring bara för att få gasa av oss.

Det hjälpte. Ett tag. Ett litet tag.

När sedan ett racingteam i Svenska Långdistanscupen, som jag har följt lite halvhjärtat på Facebook, annonserade efter förare blev jag mer än bara lite intresserad.

Det kostar ganska mycket pengar att hoppa in som förare i ett komplett team, men min otroligt förstående familj sa direkt att jag måste ta chansen, trots att vi behöver varje spänn till renovering av vårt badrum.

Därmed fann jag mig stående i en morgonkall och dimmig depå i Mantorp tidigt den 12.e oktober, med min gamla racingoverall i ett hårt grepp. För första gången skulle jag träffa teamet, Koenig Motorsport.

Racerbilen som gått som en klocka hela säsongen hade utvecklat en bränsleläcka, men vana mekaniker fixade det enkelt och vi var redo för start i god tid. Jojje tog första stinten, men kom in direkt med krångel som till slut härleddes till den nya bränslepumpen som gav fel tryck. Vi försökte att fixa problemet med en regulator, och sen en ny pump, sen ytterligare en pump, men inget hjälpte. När mer än halva åttatimmarstävlingen gått hade serieledningen förlorats och bilen gick fortfarande som ett lass skit. Till slut kom hjälpen från ett annat team som hade en mekaniker som kunde felsöka i bilens motorstyrning, och till slut, genom uteslutningsmetoden, hittade han en bränd syresensor som han kopplade bort. Han ställde även in insprutningen efter den nya pumpens uppskattade tryck och vi var äntligen ute på banan.

Jens tog den stinten, men ropade strax på intercomen att han fått vibrationer i höger framhjul. Det visade sig att camber-justeringen hade vibrerat loss. Felet var uppenbart och enkelt att fixa och Jens drog iväg igen, och försvann utom synhåll för oss. Intercomen sprakade igen och Jens röst hördes "Grabbar, jag får inte ur tvåan…"

Mekanikerna rev växellänkaget. Det hjälpte inte, så de började plocka isär växellådan. Till slut fick de alla växlar utom ettan och tvåan att funka och jag fick ta de tre-fyra sista varven. Då hade hela dagen gått åt till att meka med en bil som inte hade några kända fel då den kom till banan.

Vi var vid banan från klockan sju på morgonen till klockan sju på kvällen. Det regnade så gott som hela tiden. Det var kallt. Allt strulade. Men; ingen var grinig trots att mekanikerna fick slita ont, och förarna var otåliga att få köra. Ett fantastisk team och en härlig dag. Trots allt.

De få varven som jag fick köra gav mig inte ro i kroppen.

Som tur är gjorde jag ett avtal med teamet om att jag skulle få köra min tid, eller få följa med till nästa tävling, så…

Fortsättning följer.