Idrotten danar

Vi har nyligen hört i medierna om en stackars fotbollssupporter som blivit misshandlad till döds. Det är naturligtvis fruktansvärt tragiskt att sån’t här händer, men det är ju inte första gången som det sker i sport/idrottssammanhang. Dagen efter läser jag om en pappa som fått lov att skydda sitt barn, med sin egen kropp, från ”bengaler” på en match. (I min värld är en Bengal en typ av katt, men i idrottssammanhang är det tydligen ett slags fyrverkeri). Det talas per automatik om ”svansen” som förstör för andra, och som egentligen inte är intresserade av själva sporten, men är det så?

Jag tänker bara på vad som skulle hänt om detta skett i ett annat sammanhang. Om det till exempel varit bilfolk som drabbat samman över huruvida Chevrolet är bättre än Ford, eller om det varit Saabklubben som hade gett en anglofil på nöten. I så fall tror jag inte att det ens varit en fråga om ifall aktiviteten skulle ha utövats för tomma läktare, eller vad det nu kan tänkas heta i motorsammanhang. Raggarsvansen finns ju såklart och när jag läser om idrottssvansen är jag ofattbart glad att raggarna bara kastar skräp, skränar och slår en och annan näsa blodig.

Idrott däremot, är nämligen viktigt.
Så viktigt att en när en vänskaplig match spelas mellan de lokala företagen så hyr ett av företagen in professionella spelare för att försvara äran. –Vilken ära kan jag tycka, när det inte är de anställda själva som spelar? Dessutom tappade en av spelarna behärskningen och slog sin klubba i nacken på en annan spelare, med personskador som följd. Jojomen, det här är viktiga saker. På liv och död helt enkelt.

När det är problem i skolan föreslår en förälder att det hela avhjälps med en idrottsdag, för idrotten danar och för barnen närmare varandra. De andra föräldrarna håller med, för så är det. 
Idrott är bra. 
Jag sitter häpen och lyssnar och iakttar. Till slut måste jag opponera mig. –Tycker man verkligen att det är en bra idé, att när några känner sig utsatta så tvingar men dem att klä av sig nakna och lämna alla sina tillhörigheter i ett omklädningsrum, tillsammans med sina förtryckare? Jag möts av oförstående och skepsis, eftersom idrott är bra. Det är ju ett faktum, men idén läggs så småningom ned.

När min son var sju år blev han och jag bjudna på en hockeymatch. Sonen var uppspelt för i skolan hade kompisarna pratat om hur kul och spännande det är med hockey, och detta var tydligen en viktig match. Jag kände att jag inte hade något annat val än att gå på matchen med min son. Han var glad och uppspelt. Fascinerad av ljusspelet, den stämningshöjande musiken innan matchen och spelarna som gjorde entré som rockstjärnor.
När matchen började var han helt tyst i tio minuter, sen sa han –Pappa, jag tycker att vi åker hem. De talar så fult till varandra här.
Men vi höll ut, vi hade ju trots allt blivit bjudna så det hade varit ohövligt att gå.
Efter första perioden och fler okvädesord och svordomar än vad jag kan räkna, drog min son mig i ärmen såg mig i ögonen och frågade med ett chockerat uttryck i ansiktet –Får vuxna verkligen bete sig på det här viset? 
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Och dessutom mer som regel än undantag. Här är det inte bara svansen som skränar. Men det är ju idrott, så det är per automatik bra, sunt, karaktärsdanande, roligt. 
Och på liv och död.

Tur att man bara håller på med bilar, och att det samsas både Ford och Chevrolet, Volvo och Saab på min gård.