Jag brevväxlade med en journalist för lite drygt ett år sedan. Brevväxlingen kulminerade med att journalisten och hans kvinna ringde upp mig och berättade en och annan "sanning" för mig. Under det tre och en halv timme (!) långa samtalet fick jag höra mitt brev misstolkas på sätt som jag inte trott vara möjligt och när jag påpekade detta fick jag veta att: "Du är oförmögen att uttrycka dig i såväl tal som skrift och tio av tio håller med oss".
Det här var inte det enda som sades under samtalet, och efteråt var jag helt nertryckt och jag gjorde faktiskt ingenting på flera dagar.
Ingenting alls.
För hur jobbigt det än kan vara med konfrontationer, så är det mångfalt värre när det är en person som man har sett upp till som trycker ner en.
Bloggen var en av de saker som jag lade ner, för vad ska det tjäna till att sitta här och skriva när tio av tio inte förstår var jag yrar om?
Mirakulöst nog, för jag kan inte kalla det annat, så var det två av er som helt spontant kom med glada tillrop under de närmaste dagarna efter samtalet.
Att det ena mailet som jag fick, började "Har återigen lagt ut bönemattan och riktat in mej mot Tällberg…" gjorde all skillnad i den situation som jag befann mig i. Att gå från "oförmögen att uttrycka sig…" till att jämställas med en religiös rit gav mig modet åter och jag återupptog bloggandet så smått, om inte annat så för dessa två personer som tydligtvis förstår mig, och bit för bit plockade jag upp mitt självförtroende igen.
Så småningom gjorde jag upp en plan för att bevisa för mig själv att jag inte är helt värdelös. Jag skulle skriva en text som jag skulle få betalt för. För pengar är ju som bekant det enda sättet att mäta värde i det här samhället.
Att texten skulle handla om bilar var ju så gott som givet, och om jag kombinerar skrivandet med min fotohobby så får vi ju vips en blogg.
–Eller en tidningsartikel.
Tidningsartikeln har den självklara bonusen att jag skulle bevisa mitt eget värde på förut nämnda journalists hemmaplan, så att säga. Dessutom är det inte lätt att få en artikel antagen första gången som man skriver "på riktigt". För att krångla till det ytterligare så valde jag en blaska som jag själv tycker har ett bra språkbruk. (Ni hör att jag hade fått tillbaka en del självförtroende vid det här laget).
Jag rotade fram några bilder som jag hade tagit tidigare. Det fanns, ganska precis, tillräckligt med bildmaterial och bilen var tillräckligt intressant. Så jag skrev artikeln. Sen filade jag på den tills jag tyckte att den dög att presentera som första förslag. Med viss bävan ringde jag till redaktionen och frågade vart jag skulle skicka materialet för påseende. Sen samlade jag ihop artikeln och skickade över den tillsammans med ett mail som förklarade att jag var villig att ändra i texten.
Redan nästa förmiddag låg det ett mail i min inkorg från redaktionen. Det koncisa meddelandet löd: "Den köper vi gärna".
–Va?
Bara så där?
Okay då.
Nu är jag publicerad och fakturan är skickad.
Självförtroendet är återställt och jag kan bara utgå från att journalisten och hans kvinna har ett läsförståelseproblem.
Så: Vi har alla olika sätt att handskas med de problem som vi ställs inför. Jag tenderar att göra saker och ting rätt krångliga för mig, men nu vet jag att det finns ännu ett jobb som jag behärskar. Kruxet med detta är att för varje ny sak jag lär mig så blir jag allt mer splittrad. Hur vill jag egentligen tillbringa mina arbetsdagar? Det är så kul att hålla på med… allt möjligt. På jobbet är jag bildinköpare och produktfotograf, vilket är ett toppenjobb, men jag utbildade mig till grafisk formgivare, som är jättekul. I veckan har jag hämtat ett lass stål som jag har fått vattenskuret, och jag ser verkligen fram mot att svetsa ihop alla bitarna. I helgen hoppas jag få tid att göra mitt bilprojekt klart för sandblästring.
–Och här sitter jag och bloggar.
Det enkla svaret är nog att ombyte förnöjer.
Förnöjt har också ni gjort. Oavsett om ni har skrivit en kommentar i bloggen, delat ett av mina inlägg på Facebook, fattat mod och skickat ett mail, uppmuntrat mig när vi har setts på något motorevenemag, eller om ni "bara" representerar en av de 15.000 sidvisningar som min blogg har årligen.
Tack ska ni ha!
–Och man kan aldrig veta när ett uppmuntrande tillrop gör all skillnad i en människas liv, så ha nu en riktigt trevlig helg och försök att uppmuntra någon!
Ute i butik nu. I februari/mars 2014.
Bonusbilder som inte kom med i tidningen. Bilen är en Ford Cortina XR6 Interceptor.
Vi känner väl alla den typen…
Men se där. Originaldäcken kan fortfarande göra skrikare efter mer än trettio år!
Tillägg: Jag har fått frågan om vem journalisten är, men det tänker jag inte säga. Dels är det inte viktigt för berättelsen och dels tänker jag inte använda bloggen för att smutskasta någon. Det som är viktigt här är hur några personer, utan att ens veta om det själv, kunde ge mig modet åter efter en jobbig händelse.
