Nu åker jag runt i en riktig raggarbil. Amerikansk. Tvåsitsig. Nittontumshjul och inte minst: Bordellinredning i röd plysch. Det är naturligtvis A-Forden som jag skriver om, för även om den alltid, utan undantag, kallas för T-Forden så är det i positiva ordalag. Folk älskar den bilen. "Den är ju som ny" utbrister de allt som oftast. Första gången som jag hörde det var jag övertygad om att de drev med mig, för den är sliten och bulig och lacken faller av i sjok, men det tycks folk inte se… Underligt.
Folk kommer alltid fram och snackar om bilen och det är oftast jätteroligt, men eftersom jag använder den som bruksbil vid gott väder så kan jag ibland få ofrivilligt långa lunchpauser.
En gång var det faktiskt en gammal farbror som sprang ikapp bilen, hoppade upp på fotsteget och stack in huvudet i kupén, allt medan jag körde! Han snackade en hel massa och väldigt fort så jag stannade och lyssnade på honom ett tag. Sammanfattningsvis så konstaterade han att jag är en mycket lycklig man, och det har han ju rätt i. Sen stapplade han iväg åt samma håll som han kom från.
I veckan kom det lokala annonsbladet ut. Det är ett av de där bladen där de har klämt in lite redaktionellt material mellan alla annonser. I en artikel om träffen Åkdon & Termos visas en stor bild av mig och min A-Ford. Av alla 300 fordon som var där så fastnade fotografen för just min A-Ford. –Bilen som alla gillar.
–Och jag som inte ens tvättat den sedan jag tog fram den från vinterförvaring…
Ta fram tvåtaktaren igen och du ska se att den med råge har kommit över den magiska tröskel där den plötsligt älskas av alla.
SvaraRadera