Är jag osynlig?
Eller kanske är jag redan död. –En vålnad som vägrar förstå vad som har hänt och som planlöst vandrar, eller i det här fallet, kör sin hoj på jorden.
Det skulle förklara en del.
Jag älskar min motorcykel. Under förutsättning att man kan älska ett ting såklart. Ändå körde jag bara 30 mil förra sommaren. Trettio ynka mil! Löjligt. Riktiga bikers kör trettio mil innan frukost. Men trots att jag bara körde så kort sträcka så hann jag ändå med att utsättas för två incidenter där andra trafikanters dumheter försatte mig i fara. Jag säger inte att jag själv är ofelbar, för det vet jag att jag inte är, man är bara så förtvivlat utsatt på en tvåhjuling.
Tänk dig scenariot. Jag kommer körande på en 40-väg (i 40 km/t). Där står en röd Toyota på en sidoväg till höger. Farbrorn vid ratten har väjningsplikt och väntar på att jag ska passera. Vi har fan i mig till och med ögonkontakt. När jag kommer riktigt nära kör bilen ut. Mitt framför mig. Vi har fortfarande ögonkontakt medan jag bromsar för glatta livet. Jodå.
Hur går sån't till?
Vad händer med folk som gör sådana saker?
Nästa incident var en Porsche Cayenne som skulle köra om en cyklist. I en dold vänsterkurva. Självklart höll SUV-en ett ordentligt avstånd till cyklisten, men där kom jag från andra hållet. Återigen i laglig hastighet. Faktiskt. Jag hade ingenstans att ta vägen och hade fått ner hastigheten på hojen längst ut på asfaltskanten så långt till höger som jag kunde komma utan att hamna i diket, när Porschen svepte tätt förbi mig och försvann. Denna situation är mer förståelig än den förra, men helvete så stora de där SUV-arna är när man stirrar rakt in i grillen på dem.
Igår hände det igen. Jag har fortfarande inte kört slut på en enda tank bensin, så jag har inte direkt nött ut hojen i år heller. Jag hade ett ärende att uträtta och jag valde småvägarna för att undvika den värsta trafiken, men nu har hastighetsbegränsningarna sänkts till 40 km/t på många av de vägarna och det tar ju en evighet att komma fram om man ska vara laglydig. Därför var jag hänvisad till landsvägen och semestertrafiken för att hinna tillbaka i tid. Eftersom det var riktigt mycket trafik så lade jag mig snällt i kön som körde 90 och försökte inte ens att köra om. Jag närmade mig rastplatsen i Leksand där en husbil stod och väntade på att köra ut. Jag noterade den potentiella faran, på rutin och gammal vana antar jag. Ändå blev jag helt kall längs hela ryggen när bilen framför mig hade passerat husbilen och densamma körde ut. Mitt framför mig. Jag körde i nittio. Rakt mot en vit ladugårdsvägg. Jävlar va' jag bromsade. Och bromsade. Och bromsade. I en halv evighet, med högerhanden krampaktigt om bromshandtaget och foten på bakbromsen. Släpper fotbromsen för att räta upp cykeln som har börjat sladda. Bromsar, släpper igen för att häva nästa sladd. Bromsar igen, och kommer till slut ner i samma hastighet som husbilen, med en meter till godo. Puh, tänkte jag. "Det var ju lugnt. En hel meter". Föraren av husbilen hade såklart upptäckt mig där jag brottades med min gamla sjuttiofemmans Honda 750 Four med skrikande däck. Självklart är hans (eller hennes) reaktion att bromsa. Normal reaktion, javisst, men inte så ändamålsenlig i sammanhanget.
Husbilen blinkade efter ett tag åt höger och höll sig så långt till kanten som den kunde. Kanske för att visa att han/hon på något sätt bad om ursäkt, fast troligtvis gissade de väl att jag hade kommit i överljudshastighet eftersom de inte (?) hade sett mig. Jag passerade och accelererade hårt upp till nittio igen samtidigt som jag gav dem fingret över axeln. Jag tror faktiskt att det var berättigat av situationen.
Efter en stund kom tvivlen och självförebråelsen: Hade jag gjort vad jag kunde i situationen? Kunde jag verkligen inte ha bromsat snabbare? Det tog ju faktiskt halva eftermiddagen att få ner hastigheten. Hade jag sett att jag skulle klara situationen och tummat på den där sista metern som jag hade till godo?
I dag passerade jag samma plats i min bil, och sa till min sambo som satt på passagerarsätet att; "här är mina bromsspår". Sen höjde jag blicken och såg utfarten från rastplatsen. Återigen gick det kalla kårar längs ryggen på mig. "ÅH-FY-SATAN" var det så nära? Jag tvivlar på att jag hade kunnat stanna bilen med fyra hjul och ABS-bromsar på den sträckan. Tro mig; en gammal Honda sjufemti kan inte stanna snabbare än vad jag gjorde den dagen. Adrenalinpåslaget gjorde troligtvis att situationen kändes så mycket mer intensiv, och att jag tyckte att jag bromsade och bromsade och bromsade, i vad som tycktes vara ett kalenderår. Det som räddade mig var troligtvis att jag redan hade identifierat husbilen som en potentiell fara.
–Tro mig, vissa trafikanter har varningsljus som Las Vegas i juletid på en gammal motorcyklists mentala radar. Jag vet egentligen inte varför det är så, detta var ju bara en husbil liksom alla andra.
Kanske utvecklar man ett sjätte sinne.
Eller också är det för att jag redan är död.
Där ligger mitt nya däck utgeggat
Det går inte så bra att se arg ut.
Det är nog helt enkelt för kul att köra motorcykel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar