Om man ändå fick ha det så här hemma…

Gymnasieutbildningen som jag blev antagen till låg 600 kilometer hemifrån, så de problem som uppstod var jag tvungen att lösa själv. 

I slutet av det första läsåret blev jag och min studiekamrat vräkta från våra rum där vi var inackorderade. "För jag ska sälja huset" sa vår hyresvärdinna. 

Under följande år tog jag ibland vägen förbi min gamla bostad och hyresvärdinnans bil stod alltjämt utanför hennes hus, så avhysningen berodde troligtvis inte på att hon hade tänkt sälja huset, utan kanske snarare på att min kamrat glömt att vattna sina enda krukväxt under så lång tid att den tog eld när han fimpade i krukan. Eller kanske att han lämnade ett spår av snus efter sig vart han än gick. Eller att han försökte att smyga sig in genom värdinnans sovrum, mitt i natten, efter att han glömt nyckeln. Hon vaknade naturligtvis och hon var inte alls glad. 

Jag själv gjorde självklart aldrig något som kunnat uppröra henne.

Således hamnade jag i ett ännu mindre rum, ännu längre från centrum. Här skulle alla mina ägodelar få plats på några få kvadratmetrar. 

När jag, mitt i smällkalla vintern, fick fel på laddningen i min Saab tvåtaktare ställde dock Stig upp. Stig var en bilkompis till familjen och han bodde i närheten av min studieort. Pappa hade ringt och frågat om Stig kunde tänka sig att hjälpa en fattig student, och Stig sa att han kunde hämta mig efter jobbet följande onsdag. "Säg till grabben att ha ett laddat batteri så åker vi till en kompis som är bra på el" sa han. Efter skolan på onsdagen åkte jag raka vägen hem och bar in mitt dåliga batteri i det lilla studentrummet. Här hade jag laddaren på nattduksbordet och batteriet på en tidning på golvet. På kvällarna brukade jag sätta batteriet på laddning och runt tretiden på natten vaknade jag av att batterisyran kokade, dags att dra ur kontakten till laddaren alltså. Sommarhjulen till bilen förvarade jag mitt i rummet, den enda plats stor nog att rymma dem.

Om Stig ska ni veta att han hade ordning på grejorna. Alla verktyg rena och på sin plats. Tre veteranbilar, som han hade renoverat själv. Ny Volvo med jämna mellanrum. Prydligt hem. Bra jobb. Klädde sig i kostym, (som han lyckades hålla ren även om han pillade på gamla bildelar. Utan tvekan en slags superkraft). Kort sagt så ville jag inte att han skulle se det kyffe som jag bodde i. 

Jag var ute vid bilen då han dök upp för att hämta mig. "Jag ska bara hämta batteriet" sa jag, "strax tillbaka", och så skyndade jag mig in, men han steg ur bilen och följde efter. –Attans också. Han blev stående på tröskeln till mitt rum medan jag skruvade tillbaka hattarna på batteriet. Jag hörde ett kort "Hm" bakom mig. Han tyckte säkert att jag var en slusk. Jag vågade inte titta åt hans håll. "Sommardäcken på rummet…" sa han mest för sig själv. "Ja", sa jag ursäktande, "jag har liksom ingen annanstans att göra av dem", jag tittade upp från batteriet och såg hans ansiktsuttryck. Det var inte bistert och fördömande som jag hade förväntat mig, istället log han och sa med en drömmande suck: "Om man ändå fick ha det så här hemma". Vi skrattade lite och sen tog jag mod till mig och öppnade garderobsdörren så att han kunde se reservmotorn som skymtade nedanför skjortor och tröjor. Under en kort sekund stirrade han bara, sen gapskrattade han och klappade mig på axeln.

Vi monterade batteriet i bilen och åkte till hans kompis som lagade reläet i Saaben. "Nu funkar det igen" sa kompisen efter en stunds arbete. Jag grävde i fickan efter mina samlade likvida tillgångar och började fråga "Vad blir jag skyl…", men Stig föste vänligt ut mig ur garaget med kommentaren "Fattigvårdsstyrelsen hälsar och tackar". Kompisen nickade bara. Stig hade bestämt priset på tjänsten. Han var en vänlig själ med stor pondus och jag är glad att jag fick lära känna honom, men världen är inte riktigt lika varm sedan han flyttade in i det stora garaget i himlen. Hoppas att han har fått inreda som han vill ha det.