Jag är ingen raggare!

–Ska du ut och åka tillsammans med raggarna i helgen?
Jag stod vid kaffeautomaten på jobbet. Frågan var uppriktigt och allvarligt ställd, men det tog mig en liten stund att bedöma om arbetskamraten menade att förolämpa mig eller inte.
Han var bara nyfiken.
Det är lite lustigt. Idag vill såväl bankirer som lagerarbetare och pensionärer bli kallade för raggare.
–Det är nog så där lagom rebelliskt på något vis.


Jag var inte mer än 5 år när jag blev kallad för raggare första gången, och jag minns det tydligt. Hela familjen var ute och åkte i pappas -48 Buick Roadmaster Cabb. Den var världens häftigaste bil, och den var min pappas. Eller kanske var det just för att den var min pappas som den var världens häftigaste. Hur som helst. Jag och min lillebror satt i baksätet. Det var en man som vinkade till oss med käppen. Jag vinkade tillbaka. Sen såg jag att han såg arg ut. "Raggarjävlar" skrek han för full hals. Jag förstod inte varför han var så arg på oss. –Äsch, sa mamma, "bry dig inte om honom, han tycker bara inte om vår bil". Jag minns att jag hade väldigt svårt att acceptera händelsen. "Okay; han gillar inte en -48 Buick Roadmaster Cabb. Svårt att förstå, men han kanske är mer åt Chrysler-typen"? Att en vuxen man däremot svingar käppen mot, och svär åt, en familj på söndagsutflykt för att han inte tycker om deras bil, det var väldigt svårt att förstå för en 5-åring. Jag minns att jag tänkte att om jag skulle svära och skrika åt alla som körde fjollig bil så skulle jag nog bli väldigt hes. Dessutom beter man sig inte så hade min mamma sagt.
Nää, "raggare" kommer jag nog alltid att uppfatta som ett skällsord efter den händelsen.
Däremot har jag vänner som själva kallar sig för raggare och de är både driftigt och trevligt folk som jag gärna umgås med; undrar om man ska ta och åka en tur med dem i helgen…