Foreign visitors: There may or may not be a translation button to the right, depending on which device you are using.
En jobbarkompis delade ett roligt klipp på Facebook, där en AMG-Merca provocerade poliser och sedan körde ifrån dem. Bilen hade ett härligt ljud, något som både jag och jobbarkompisen uppskattar, och jag och han delade positiva kommentarer. En annan jobbarkompis tog dock illa vid sig och fördömde beteendet (vilket naturligtvis är helt oansvarigt) och frågade vad vi har emot polisen som finns till för att ”hjälpa oss”, som han sa. Jag har inget emot polisen sa jag, bara de uppför sig som folk. –Vaddå som folk, har de gjort något olagligt då? –Nää, fick jag lov att erkänna, ”inget olagligt”. –Då så, sa den rättrådige arbetskamraten, och diskussionen var avslutad och jag och Tony var offentligt satta på plats.
Farsan fick stora snurren och betalade 17.000 spänn för en Amazon. Den var i och för sig riktigt fin och seriöst trimmad, men det var ändå stora pengar för en Amazon i slutet av åttiotalet. Bilens specifikationer imponerar dock fortfarande; sänkt med breddade originalfälgar och uppdaterade krängningshämmare, fjädrar, stötdämpare. 2,15 liters B20 med ”steg 3 topp”, H3 kam. Smidd, balanserad och dubbla Weber. tvåfyrtio-låda och diffat. Ett klassiskt koncept och en riktigt rolig bil med 145 hästar på bakhjulen. Just den här dagen hade jag lånat bilen och var på väg att skjutsa hem två bruttor från en kompis. Jag närmade mig en t-korsning för att köra ut på riksvägen. Det kom två bilar från vänster, men eftersom de var långt borta och jag hade fri sikt över åkrarna så rullade jag bara ut, utan att stanna vid stopplikten. Jag hade accelererat upp till maximal lagstadgad hastighet i god tid innan den första bilen kom i kapp mig och jag gick ut på vägrenen för att släppa förbi. Sen återtog jag min plats i körfältet eftersom jag närmade mig ett vägarbetsområde. Bil nummer två hade dock väldigt bråttom och lade sig så tätt bakom att skuffluckan på Amazonen skymde strålkastarna på den följande bilen. Jag vågade inte bromsa i den lånade bilen utan brakade in i vägarbetsområdet betydligt fortare än de lagstadgade 30 km/t. Geggan skvätte vida omkring och fjädringen bottnade när den stackars Amazonen studsade över potthål och gupp i den uppbrutna vägbanan. Den mörkröda Saab 9000 som låg bakom mig gnuggade fortfarande nästan sin kofångare mot nummerplåten på min lånade bil. En flera centimeter hög asfaltkant avslutade biltortyren med dunder och brak. Väl uppe på asfalten igen slevade jag i tvåan och trampade fullt. Bilen satte sig på bakhjulen och strax var jag förbi trafikkoner och vägarbetsskyltar och låg åter i laglig hastighet och på vägrenen för att släppa förbi vad jag trodde var en stressad små-direktör. Det var ju mest folk som var stressade och ansåg sig som lite bättre än oss andra som körde Saab 9000 och Volvo 850 på den tiden.
Saaben kom som ett skott bakifrån och bromsade hårt framför mig med en stor röd spade ut genom passagerarfönstret. Fan också. Jag var redan irriterad för incidenten med vägarbetet, men insåg att detta var inte rätt tillfälle att diskutera något. Jag är nämligen långhårig och vet vad som kan hända när man ”käftar emot” polisen, så: Andas djupt. Koncentrera dig på att svara så korrekt som möjligt, helst med ja, eller nej, för då har man i alla fall 50% chans att svara rätt.
Standardprocedur: En myndig polisman närmar sig bilen. Ruta ner. ”Körkort”. ”Varsågod”, sen: ”Sitt i våran bil”. Civil-Saaben står framför Amazonen och jag låter mig lydigt sättas i baksätet. Först blir jag ignorerad i vad som känns som en evighet, sen en massa frågor med hög, myndig röst, han skriker nästan frågorna, vad jag heter, vart jag är på väg och så vidare. Jag svarar så lugnt, tydligt och korrekt som jag kan. ”Är det din bil”? skriker han nästan till mig –Nej, säger jag, ”den tillhör min far”. Polisen tvekar en millisekund, bara tillräckligt länge för att jag ska förstå att hans världsbild ruckades, för här har de stoppat en långhårig slyngel på 19 år i en trimmad Amazon. En hårt kriminellt belastad individ alltså, som måste sättas på plats ordentligt, och så tillhör ”vapnet” hans pappa… Samma höga röst: ”Kan du registreringsnumret”? –Nej säger jag. Polismannen vänder sig om mot mig så att vi är öga mot öga, sen vrålar han: ”MEN TITTA EFTER DÅ DIN JÄVLA IDIOT”. Jag vänder mig om i sätet och läser registreringsskylten på Amazonen, sen vänder jag mig framåt igen, tar av mig glasögonen och torkar bort polisens saliv ur mitt ansikte med skjortärmen. ”Skriv under här”, jag får en blankett och gör som de säger. Nu börjar den långa genomgången om hur illa jag ligger till. Jag har kört för fort och vårdslöst, genom ett vägarbetsområde dessutom. Jag har inte bara ignorerat stopplikt, jag har även tagit t-korsningen i 130 kilometer i timmen. Det är troligtvis en massa fel på bilen också. Allt detta ska de skriva i sin rapport, och de ska dessutom skriva till Vägverket för att försöka att få mitt körkort indraget och om inte det lyckas ”så ska vi ha ögonen på dig, för förr eller senare gör du något så att vi kan ta ditt körkort”.
Polisen tycker alltså inte om mig, och det är personligt.
Dock är det något av en merit att ha tagit en nittiograders sväng i en korsning i 130 km/t. Med en Amazon. Det finns tydligen skriftligt dokumenterat i en polisrapport. Dessutom måste jag vara länets mest laglydiga person eftersom de inte har lyckats ta mitt körkort ännu, tjugosex år senare, trots att de ”har ögonen på mig”.
Brottsrubriceringen blev trots allt som jag gjort mig skyldig till endast "Ej uppmärksammat stopplikt".
Jag var upprörd. Jag blir faktiskt fortfarande lätt skakis när jag skriver detta, men ingen lyssnade på mig. Ja-ja, sa ”vuxenvärlden” och jag kände att ingen riktigt trodde på mig. Polisen är ju där för att hjälpa oss, eller hur.
Vi som var långhåriga och körde Amazon på åttiotalet tillhör tyvärr inte gruppen ”oss” utan vi är ”dom”. De som bär sitt brottsregister från huvudet och ner över axlarna. Det är ju lätt att fånga kriminella när det syns så tydligt.
Ett par år senare fick i alla fall min mor se hur det går till. Lillebror pluggade på annan ort och hade blivit sjuk. Tåget tog honom halvvägs hem där han missade ett anslutande tåg. Nu satt han på järnvägsstationen i Borlänge med feberfrossa. Kunde jag hämta honom undrade vår mor. Självklart kunde jag det, så jag och mamma åkte iväg i snöoväder med min Saab V4. Nästan framme i Borlänge blev det stopp. En lastbil hade fått sladd på krönet av en backe och vägen var blockerad. Vi stod nedanför backen och väntade. Det var halt. Faktiskt var det så halt att en lastbil som stod parkerad plötsligt började glida i sidled. Då och då kom det några bilar från andra hållet, så efter att ha väntat ganska länge gick jag och mor fram till en polisman och förklarade vårt läge och frågade om det var möjligt att ta sig förbi olycksplatsen. –Ja, om du har en personbil kan du komma förbi, men vänta… sa han och svarade på ett anrop i sin walkie-talkie. Eftersom vi är finkänsliga så tog jag och min mor några steg åt sidan och väntade, som han sagt till oss. Ett långt tag gick och vi väntade, och väntade. Polismannen tog ingen notis om oss där vi stod några få steg vid sidan av honom. Polisens radio sprakade så småningom igen och vi hörde honom säga: "Det går bra, det är ingen härifrån som ska igenom". Jag och mamma tittade frågande på varandra. Strax började trafik rulla nedför backen. Efter att kön med bilar kört förbi och han fortfarande inte tog någon notis om oss gick jag åter fram till honom. ”Ursäkta”, sa jag, ”finns det möjlighet att vi kan komma förbi”? –JAG HAR JU SAGT ATT DU KAN ÅKA FÖRBI OM DU HAR EN PERSONBIL DIN JÄVLA IDIOT, skrek han åt mig. Nu blev jag irriterad. Jag såg honom i ögonen och sa: Då åker jag. Sen tillade jag: ”Eftersom jag har en framhjulsdriven bil så kommer jag att backa uppför backen, om du har något problem med det så får du säga till nu”. Sen vände jag på klacken utan att vänta på svar. Jag satte mig i bilen tillsammans med mamma som halvt chockad utbrast ”Men vilken otrevlig typ”. Vi vände bilen och jag backade uppför backen. De gamla, hårda däcken kämpade om fäste och jag bad en tyst bön om att inte behöva åka ner igen och tappa ansiktet, samtidigt som jag med fjäderlätt högerfot nätt och jämt fick bilen uppför den brantaste delen av kullen. När marken blev plattare kunde jag få lite mer fart, men det var fortfarande motlut. Jag ser lastbilen och öppningen som jag ska igenom, poliser spridda på området, jag siktar och trampar gasen i botten samtidigt som jag vrider ratten hårt åt höger, fronten på bilen sladdar runt 180 grader och bilens rörelseenergi riktas framåt. Jag drar i tvåan och siktar på öppningen mellan lastbilen och vänstra diket. Full gas. V-fyran vrålar ur det hemsnickrade trimsystemet. I ögonvrån ser jag en polis huka sig och fingra på hölstret. Vi är förbi och jag accelererar hårt därifrån. Under flera kilometer sitter vi tysta med blicken i backspegeln men ingen tycks följa efter. Det är mörkt. Det snöar och vi är ensamma på vägen. ”Det där gjorde du jävligt bra” säger mamma. Hon som aldrig svär. Det är de enda ord som yttras i bilen innan vi träffar brorsan.
Gjorde polisen något olagligt? Nej, troligtvis inte. Uppförde de sig som folk? Inte enligt mitt sätt att se, men de är ju där för att skydda "oss".
Tyvärr tycks jag tillhöra gruppen "dem".
Vi tog en lång omväg för att komma hem.
Vad ser polisen egentligen när de tittar på ett körkort? Något annat än vad jag ser?
